Intolerans och förakt sitter i konservatismens ryggmärg
Konservatismen är inte död i Sverige. Den är bara löjeväckande. Den dyker upp i debatten som en kringresande ideologisk cirkus.
Det tycks vara enda sättet för konservativa att få genomslag i debatten: att vara freaks, patetisk, chockerande.
”Ingenting går upp mot en riktig hemmafru” utbrast den nykonservativa tänkaren Poirier Martinsson i en debattartikel på Newsmill.
Visst, det väcker reaktioner, men de blir sällan tagna på allvar.
Det är synd, jag tycker det finns intressanta aspekter av konservatismen som är värda att diskutera – framförallt deras fokus på vissa gemenskaper, som till exempel familjen och det civila samhället, som ofta lämnas utanför av de andra stora tankesystemen.
Senaste igår var det Marcus Birro som gick upp på scen i den kristna tidningen ”Dagen”. Krönikan ”Sverige behöver Gud” inleds med att Birro utbrister: ”Sekulariseringen är en lögn”.
Han fortsätter snart: ”Gud är inte en lesbisk kvinna som lagar mat i himlen. Gud är inte en bög i läderbyxor. Gud är en dömande Gud. Han är en mullrande kraft.”
För att senare avsluta: ”Vi behöver vara tydliga och principfasta. Alltid utan att döma. Alltid med ljus ande, öppen famn och fri från klander. Sverige behöver Gud, kollektivt och enskilt. Nio miljoner och en enda. Riddarhjärtan för Jesus Kristus. Är ni med mig?”
Alltid utan att döma, säger en dömande Birro. Det här är konservatismens akilleshäl. Bristen på tolerans. Och det är anledningen till varför alla försök att väcka en seriös konservatism till liv alltid misslyckas i Sverige.
Konservatismen har aldrig varit känt för sin sociala smidighet och omställningsförmåga. Den är, som de själva brukar uttrycka det, ”skeptisk” till sociala förändringar. I praktiken har det inneburit att de konservativa motsatt sig kvinnlig rösträtt, jämställdhet, homosexuellas lika rättigheter, åtta timmars arbetsdag.
Med mycket mera.
”Det finns en verklighet”, är en av konservatismens axiom och motsätter sig därmed tanken på sociala konstruktioner. Könsrollerna har man sett som en naturlig ordning. Eller åtminstone en fungerande sådan.
Det får mig att tänka på den artikel som länkats friskt i dagarna och som publicerades i Aftonbladet för några år sen. Det var en intervju med professor Annica Dahlberg, författare till boken ”Könet sitter i hjärnan”, där hon hävdar att det är farligt att låta papporna vara ensamma med barnen. Eftersom pappan inte är lämpad biologiskt för barnuppfostran – tydligen luktar vi till och med fel - kan barnen få psykiska men för livet.
Det här är också konservatism. Trots att nykonservativa tänkare, som bland annat Roland Poirier Martinsson, hävdar att det hör till det förflutna. Nu har konservatismen anammat öppenheten och toleransen, lovar Poirier Martinsson. Men det finns anledningar att misstro Roland, när det enda partiet som idag öppet säger sig vila på konservativ grund är Sverigedemokraterna.
Tyvärr verkar intoleransen och föraktet sitta i konservatismens ryggmärg.
Och då blir det med det konservativa skeppet som med Costa Concordia:
När man försöker styra det för nära verklighetens strand, så kantrar det.