Bratsungarna är individualismens Frankensteins
Förra veckan bjöd Stockholms universitet in högstadieskolor för att bygga världens längsta experimentbord. Över 2 000 elever nappade på rekordförsöket.
De kom från hela Stockholm – från fashionabla Östermalm och Lidingö till Farsta och Rågsved. Hade vi inte avskaffat begreppet klass, skulle man kunnat säga att klassamhällets ytterligheter var representerade. Rekordet hör nog inte till Guiness mest prestigefyllda och finns därför inte mycket att orda om.
Däremot om den lilla grupp rikemansungar som hade samlats i anslutning till rekordförsöket: Benorna var vattenkammade och låg halvvägs mellan huvudets zenit och örat; quiltade jackor och bruna manchesterbyxor. I händerna, läderportföljer. De var miniatyrbrats ut i fingertopparna. Hade det inte varit för den omisskännliga urbana miljön hade man lätt kunnat tro att de var på väg till rävjakten. Nu stod de i alla fall där och pyrde överklassig arrogans.
I det läget, när det sociala avståndet till eleverna från andra skolor verkar omöjligt att tänja ytterligare, stoppar en av bratsaspiranterna ner handen i fickan och tar upp en näve mynt. Och kastar dem på marken. De förvånade arbetarkidsen på stället går snabbt ner på huk och börjar gladeligen att plocka upp mynten. Då brister rikemansbarnen ut i skratt, märkbart roade av tjänstehjonens brist på värdighet.
Och slänger ännu fler mynt för att hålla liv i skådespelet.
En påminnelsen till den ouppmärksamme läsaren som tror sig läsa en gammal epokskildring: Det här hände alltså förra veckan.
Vad är det för en liten bubbla de här barnen lever i, dessa tiders vinnare?
Kan inte låta bli att se de här vaskar-wannabes som borgardrömmens renrasiga avkomma (med socialdemokratisk barnmorska!) – första generationen utan några som helst spår av solidaritet och annat krimskrams.
Mamma blev säkert förförd i ett blomstrande Stureplan. Och i Båstadsveckan stoppade pappa in sitt stora kreditkort i mammas skåra och passande nog gick vattnet lagom till när segelbåten skulle sjösättas. Och nu guppar barnen fram i sin världsfrånvända bubbla. Barn av sin tid. Förlösta på det långa experimentbordet som vårt land förvandlats till. Där samhällsstrukturer monteras ned, sociala kontrakt rivs upp och värderingar byts ut. Individualismens Frankensteins.
Själv tänker jag på ”Grindslanten”, den klassiska 1800-tals målningen av August Malmström, där flera barn ligger på marken och slåss om en slant som kastats ut från en kärra. En fantastisk skildring av ett klassamhälle. Men kanske inte tavlan man helst vill få flashbacks från eller associationer till. Något illa måste det väl säga om vårt samhälle? Är de här föraktfulla, små rikemansbarnen ett vykort av vår samtid?
Ja, ett av många. Så vad säger just det här vykortet?
Först, att det är fint att visa upp sin förmögenhet i Sverige i dag. Blygseln och diskretionen är borta. Två, att det är också tillåtet att förakta den som saknar resurser. Om alla är sin egen lyckas smed, är också olyckan ett individuellt hantverk. Respekten är bortblåst. Tre, att det är ok att göra vad som helst för pengar. Tack och hej till värdigheten.
Det är utan tvekan ett borgerligt vykort.