Jag älskar barrande sneda granar
Julen är barnens högtid, deklarerar vi gärna så ofta vi kommer åt. Fast det är den ju inte alls. Barn tycker att det är skittråkigt att sitta vid ett bord och äta och lyssna på släktanekdoter flera timmar i sträck. Och maten är inte barnvänlig, faktiskt är den inte särskilt människovänlig överhuvudtaget. Som Fredrik Strage påpekade nyligen så är de traditionella svenska julbordet rätt vidrigt egentligen: ”Ett fat med palt, ett fat med fläskkorv, ett fat med sylta, ett fat med rimmad oxtunga…” Lägg det till gröt, rutten lutfisk och en massa konstiga sillinläggningar. Och så på det ett stort ledset grishuvud som förnedrats ända in i döden genom att ett äpple tryckts in mellan dess gapande käftar. Det är inget barnparadis vi pratar om här.
"Kalle Anka på teve klockan tre! Det är minsann en tradition som riktar sig till barnen", påpekar ni då triumferande. Haha, snälla söta med socker på toppen: Barn har tillgång till högkvalitativ tecknad och animerad film året om, deras entusiasm över någon dammig gammal ankas julfirande är ytterst begränsad.
"Men tomten då?", invänder ni, lite otåligt. Well, de små barnen är rädda för honom och hans stumma ansiktsmask, de stora barnen tycker att tomten är töntig.
"Okej, och hur förklarar du julklapparna?", frågar ni nu. Jo visst, alla barn älskar julklappar. Men de är ju utdelade och öppnade på en kvart. Och så är det med det.
Nej, julen är till för oss vuxna, för att vi skall få vältra oss i sentimentalitet, antingen över gångna julaftnar som vi minns som bättre än de var, eller över julmyset vi aldrig fick uppleva som små men som vi nu lyckats återskapa. Jag älskar själv julen innerligt. Till och med köphetsen älskar jag, och de pråliga skyltningarna i affärernas fönster, och Fairytale of New York på repeat överallt i en hel månad. Och jag älskar barrande sneda granar, och att sitta och skyffla runt äcklig mat på tallriken, och att sedan äta sig så mätt på misslyckad microknäck att allt man ids göra är att sitta i soffan och stirra tomt framför sig, förslagsvis på teven. Jag älskar hela den stämning som kringgärdar julen.
Just därför tycker jag att det är synd att det är så många som inte får plats i myset. Det finns så många som redan är ensamma, och på julen blir det alldeles särskilt tydligt. Varför skall det vara så svårt att ringa på hos den ensamma granntanten och fråga om hon vill kommer över en stund? Eller bjuda in jobbarkompisen som har en urusel relation till sin familj? Hitta en ny sorts jultradition, en snällare jul, som de som är barn nu sedan kan se tillbaka på och vara nostalgiska över och försöka återskapa. Med äcklig mat, för att det hör till.