Jag blir provocerad av okynnesstrejkandet
Jag försöker ta mig hem. Jag har varit i södra Portugal, och därifrån åkte jag först till Frankrike. Sedan skall jag vidare till Göteborg, där jag bor. Mm, lycka till.
I år har jag flugit till och från Paris kanske fem, sex gånger. Ungefär hälften av de gångerna har det samtidigt varit strejk. Och självklart. Självklart hände det även den här gången, precis just när jag försöker ta mig någonstans. Färden mellan Portugal och Frankrike skulle ta typ fyra timmar, nu tog den 15. Sträckan Paris-Göteborg kommer bjuda på ytterligare ett litet helvete.
Jag är så oerhört fittigt jävla kuktrött på det jävla strejkandet. Den här gången handlar det om en generalstrejk, grève générale, vilket betyder inget funkar: varken tunnelbana eller buss eller pendeltåg eller flyg. Så var det sist jag flög från Paris också, och det var bara ett par månader sedan.
När jag nu i andanom frustrerat klagade för mina vänner i en chattkanal på internet föreslog vän X att jag borde se strejken som ett test. Är jag solidarisk även om det drabbar mig? Eller tänker jag: "Jag är för att de får bättre villkor, men måste de strejka när jag ska hem från min semester i Portugal?". Undrade han i insinuant ton.
Jag svarade X att han inte fattar vidden av det franska strejkandet. Det är inte som i Sverige. I Frankrike strejkar man lite hursom, inte av nöd utan för att man kan. 83 procent av strejkerna har inget uttalat mål. Nej okej, den siffran hittade jag faktiskt på, stryk den.
I alla fall: Jag sade i chattkanalen att när man strejkar så ofta som fransoserna så är det i bästa fall ett tecken på dålig organisering, men mer troligt en fråga om missbruk av systemet. Mina vänner protesterade förfärat. Det är förstås oerhört lätt för svenneakademiker som de att sitta på sina duktiga vänsterarslen och heja på De Franska Arbetarna™. De har ingen koll på verkligheten.
Faktum är dock att de anställda inom den parisiska lokaltrafiken strejkar så mycket som 0,67 gånger i månaden, och att 89 procet av strejkarna uppgav att de bara strejkade för skojs skull. Nej, nu ljög jag, jag har inget stöd för de där siffrorna, jag högg dem ur luften. Säkert är dock att yrkesgruppen i fråga är oerhört privilegierad. Det handlar om folk som är fastanställda och välbetalda och som därtill har jordens kanske bästa pensionsavtal. Det provocerar mig att de strejkar i så hög utsträckning.
De som har pengar bor centralt med gångavstånd till allt, de som har pengar kan ta en taxi om det kniper. En opålitlig kollektivinfrastruktur slår egentligen bara mot dem som bor i förorterna och inte har bil. De kan inte ta sig till jobbet och förlorar därmed inkomst. Det är dyrt att vara fattig, särskilt i ett land av okynnesstrejkande.
Undersökningar visar just att 9 av 10 som drabbas i viss till mycket hög utsträckning av de där strejkerna är låginkomsttagare. Nej, nu ljög jag faktiskt igen. Jag har ingen koll på statistiken alls, men jag har verkligen lust att fejka drastiska siffror för att ni skall fatta hur jag känner det. Jag vill att folk skall lyssna på mig och förstå mig och hålla med mig istället för att sitta där och slentriantycka fina saker på håll. Det är svårt att argumentera när det man känner mest är MEH GAAAH. Men jag gör mitt bästa.
Ju mer jag blir emotsagd, desto mer prestige går det i min ståndpunkt. Jag tänker inte släppa den i första taget. Är det såhär Sverigedemokraterna har det, månntro?