Finns det verkligen intelligenta krig?
Den internetpositiva organisationen WikiLeaks släppte i dagarna en video som visar hur en amerikansk helikopter i Irak skjuter ihjäl två utsända från nyhetsbyrån Reuters. Reuters har hela tiden försökt få reda på exakt vad som hände. Nu vet de. Också jag tvingade mig att titta, fastän jag egentligen inte vågade.
Det här är vad videon visar:
En amerikansk helikopter får syn på en grupp människor som går nedför en gata, och två av dem bär något över axeln. Det är kameror, men soldaterna i helikoptern blir upprymda. Axelremmarna kanske går till AK47:or, spekulerar de i kommunikationsradion, och rätt vad det är har de fått grönt ljus att skjuta ned hela gruppen. Så det gör de. När dammet efter kulsprutesmattret har lagt sig ser man att någon fortfarande rör sig. Det är Saeed Chmagh, en av Reuters män. Han är svårt skadad men ännu vid liv, krälar långsamt över gatan och upp på trottoaren, det ser ut som att han försöker ta sig in på en gård invid ett hus och ta skydd där, men jag vet inte.
Helikoptern cirklar kring honom likt en luftburen hyena, han är döende men soldaterna vill hjälpa honom på traven, de skrattar upphetsat och väser: "Kom igen... Allt du behöver göra är att plocka upp ett vapen...". En skåpbil kommer körande, stannar för att plocka upp Saeed Chmagh och föra honom till sjukhus. I fönstret vid passagerarsätet framtill skymtar två barn. Helikoptern får tillåtelse att skjuta igen. Man har ihjäl sammanlagt tolv personer. Barnen skottskadas men överlever, dumpas på närmaste sjukhus och lämnas åt sina öden.
USA har hela tiden sagt att de tolv döda personerna utgjorde en fientlig rebellstyrka som dog i strid med amerikansk militär, videon från WikiLeaks visar att det inte är sant. Självklart undrar man då hur många fler dödsfall jänkarna har ljugit om? Men det kanske inte spelar så stor roll, inte egentligen. Allt krig är ju ondska.
Jag kanske verkar kategorisk när jag säger så. Men ondska, som jag ser det, är att vara renons på omtanke och medkänsla. Det är inte en moralisk diagnos utan ett undantagstillstånd som vem som helst kan hamna i. Poängen är alltså inte att soldaterna i den amerikanska helikoptern skulle vara alldeles särskilt ruttna människor; det är krigssystemet som sådant som är ont och därför skapar ondska i alla som det genomsyrar.
”Jag emotsätter mig inte alla krig”, har den amerikanske presidenten Barack Obama sagt; ”jag emotsätter mig dumma krig”. Till dumma krig räknade han just Irak-kriget, och det hedrar honom. Men frågan kvarstår: Vad är intelligent krig, egentligen? Det är ju en oxymoron. Bara att överhuvudtaget gå ut i krig är att förlora.
Krig är per definition något smutsigt och äckligt och ovärdigt och vidrigt och desperat och djupt jävla enfaldigt. Och ”war does not determine who is right – only who is left”, som Betrand Russell en gång påpekade i en tjusig engelsk ordvits om höger och vänster; krig slår inte fast vem som har rätt utan bara vem som står kvar. Vem som är fysiskt starkast. Det är en ren maktdemonstration.
Denna maktdemonstration går emot alla de principer som det civiliserade, demokratiska samhället påstår sig värna. Inte bara hävdar krig den starkes rätt, inte bara är det primitivt och patriarkalt, det befäster också klasskillnader. För som av en händelse är det ju alltid vanliga människor som osentimentalt offras likt brickor i ett brädspel – och för vad? Nationer, territorier, prestige? Politik, politik.
Det kan ibland tyvärr vara nödvändigt att gå ut i krig, det förstår jag också. Men, för att skilja de nödvändiga krigen från de onödvändiga; kan vi inte återinstifta den hederliga gamla krigsregel som säger att det statsöverhuvud som beslutar om krig också skall gå i täten för det kriget? Något säger mig att en sådan enkel regel skulle göra världen till ett väldigt mycket fredligare ställe.