Nej, det rockar inte om Sahlin och Schlingmann
Det är en väletablerad sanning att politiker ska hålla sig borta från musik. Och musiker från politik. Den amerikanska hårdrockaren Ted Nugent är för den svenska publiken mest känd från ett skämt i ”Ocean’s Eleven”. Danny Ocean (George Clooney) underkänner Rusty Ryans (Brad Pitt) klädval med ett torrt ”Ted Nugent ringde och ville ha tillbaka sin skjorta”. I USA är The Nuge välkänd för sitt starka försvar av vapen, jakt och stridande amerikansk truppnärvaro i Irak. Lika intensivt som Ted Nugent talar för rätten att fritt skjuta ekorrar på sin tomt, lika passionerat missionerar han mot narkotika och droger.
Bill Clinton är en av få politiker som haft en lyckosam romans med det musikaliska. Han var en skickligare politiker än saxofonspelare, men framträdandet med ”Heartbreak Hotel” i ”The Arsenio Hall show” under valrörelsen 1992 visade sig vara en lyckträff bland unga väljare och minoritetsgrupper. Clinton valdes senare samma år till USA:s 42:a president.
Efter att ha tagit del av svenska politikers musikaliska infall i UR-serien ”Valturnén” kan jag meddela att det inte är Mona Sahlin eller Göran Hägglunds låtskrivartalanger som kommer leda till eventuell valseger.
Men det är valrörelse, vilket innebär att normala omdömen sätts ur spel.
Första avsnittet av ”Valturnén” visades i Kunskapskanalen i tisdags och där fick vi följa hur två medelålders rockers mötte upp med Mona Sahlin och Per Schlingmann för att tillsammans skapa en rocklåt som beskriver kärnan i respektive partiers politik.
Jag önskar det fanns något snällt att säga men den enda förmildrande omständigheten är att ”Valturnén” vänder sig till årskurs 7–9. Vilket väl snarare är en indikation på att både Kunskapskanalen och de svenska riksdagspartierna hatar högstadieelever.
Låtar som ”Ja, javisst, såklart till rättvisa, välfärd och stat” och ”Hela världen kläs i blått” lär inte leta sig uppåt på Itunes-listan. I nästa avsnitt utlovas ett möte med Lars Ohly som resulterar i låten ”Kvotering kan va’ schysst”. Tveksamt om det lever kvar annat än som kuriosa när det är dags att tacka Ohly för lång och trogen tjänst.
Partiernas och mediernas uppfinningsrikedom vet just nu ingen gräns.
Med start i morgon går det att ta del av radioteaterns satsning Public Politik, där sju kvartslånga nyskrivna pjäser dramatiserar kärnan av de olika partiernas politik.
Pjäserna sändes första gången i somras, min lyssning då var semestersplittrad och möjligen bidrog det till intrycket att vilket parti som helst hade kunnat stå som avsändare till samtliga pjäser. Vilket förefaller vara en av de djävulska poängerna med radioteaterns upplägg. Partiet bakom respektive pjäs avslöjas först efter sändning. Riksdagsdramatiken är utslätat hurtig, övertydlig och klädsamt kryddad med lätt samtidsångest. Betyg: En svag tvåa.
Informationsspäckade texter med rim som aldrig kommer. Krystade pjäser med budskap som pimpats till oigenkännlighet. Hela ansatsen är så konstruerad att man längtar tillbaka till tiden när Göran Persson tog sig en svängom med kossan Doris.