Män är inte djur – män är barn
Låt oss inte dra alla över en kam, men ändå: Det är en mörk tid för männen.
Ekots rapportering om sextrakasserier i teatervärlden är ett gediget dokument över en stagnerad kultur, men borde inte ha kommit som en överraskning för den som följt senaste månadernas debatt och vittnesmål om det ymnigt förekommande och ovälkomna tafsandet från teaterdemonerna.
Nästan 1 700 verksamma inom scen- och filmkonst har svarat på Ekots enkät och 46 procent av kvinnorna vittnar om allt från sexuella kommentarer och tråkningar till regelrätta krav på sexuella tjänster. Om det inte var så slabbigt alltihop skulle flera av de skriftliga kommentarerna i enkäten kunna vara roliga. Min favorit är ”Du vill ha mig, jag är scenograf.” Näää... Det är mer än något annat genant.
Men, parallellt med dessa svullna sexgudar har en annan rörelse vuxit sig stark. Schlagerkanonen Eric Saades låttitel ”Manboy” är det som bäst beskriver fenomenet. Manpojkar, killar som kryper och duckar och lever barnets liv vid sidan av vuxenlivet. Efter ett par dagar ihop med TV4 succén ”Solsidan”, ”Succéduon med Anders och Måns” i SVT och Peter Magnussons ”Sommaren med Göran” kan jag bara konstatera att vi har en skapande generation män mellan 30 och 40 som mentalt stannat på fritids. Det är fascinerande. Också Killinggänget har i utforskandet av sitt kreativa kaos kommit fram till att även om det inte är så friskt sker skapandet bäst på ”Herrön”, där inga kvinnor finnes.
Måns-karaktären, i Anders och Månsduon, är en förkrympt krake som inte klarar av att stå upp för att han klantat till en fondtapet. Hans fru pendlar mellan irriterat överseende och rusande vansinne, ett riktigt obehagligt huskors. I 30-årsåldern. Peter Magnussons sidekick i ”Sommaren med Göran” spelas av David Hellenius, vattenkammad och med flaskbottnade glasögon, krympt, hunsad och gift med en kvinna som rör sig mellan tillbakahållen ilska och våldsamt raseri. Också hon i 30-årsåldern. I ”Solsidan” samma sak, där är grillen mannens bästa vän.
För några år sedan gick det rykten om att män var djur. Det är fel. Män är barn. I alla fall om männen själva får bestämma. Männen födda på 60- och 70-talet har utan tvekan brejkat jämställdheten brett, de har tillgång till känslor och femininitet och vet hur snacket ska snackas. Men det är en försåtlig mjukisman som uppenbarligen har stora problem med att finna sig till rätta i det liv han själv varit med och skapat. Lilla Fridolf-pojken är den gylfputande teaterdämonens andra sida. Skriver egna regler, tar sig friheter ingen annan får, stannar helst kvar i gillestugan och lirar ett varv rundpingis till.
Vad som vore riktigt revolutionerande är skapande män som växer upp, går vidare och lämnar det homosociala myset som förpuberteten erbjuder. Jag väntar med spänning på att 80- och 90-talisterna ska börja göra avtryck på riktigt.
Teaterns karlakarlar och deras våldsamma övertro på sin egen attraktion är lika beklämmande som de outvecklade Lilla Fridolf-pojkarna. Att det blir några barn gjorda överhuvudtaget för närvarande är förvånande och jag kan bara begripa det som att kvinnorna blundar och tänker på fosterlandet.