Bildt sätter gas och olja före demokrati
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-02-25
Urban Ahlin (S) vill se mer idealism i svensk utrikespolitk
I land efter land i arabvärlden faller diktatorerna under trycket av folklig vrede. Människor har fått nog av korruption, fattigdom, förtryck och maktmissbruk. Deras rättmätiga rop på mänsklig värdighet, frihet och demokrati hörs över Medelhavet ända till Bryssel och Stockholm.
Vi måste lyssna till dessa rop. Men trots att Libyens diktator Gaddafi använder enorma vapenresurser mot sitt eget folk uttrycker sig Carl Bildt med ord som behov av stabilitet och vikten av att inte stödja den ena eller den andra.
Nyligen vägrade Sveriges regering in i det sista att kräva Mubaraks avgång i Egypten. Bildt tyckte till och med att det var smart att inte kräva diktatorns avgång. Demonstranterna tyckte uppenbart annorlunda. De visste att EU och USA sedan länge stött diktatorerna och ville ha ett klart besked från EU och därmed Sverige att man bytt sida och nu stod sida vid sida med demonstranterna. Det var de som höll Tahrirtorget i Kairo och bar fram revolutionen i Egypten. De gav tydligt uttryck för sin besvikelse över EU:s flathet.
Carl Bildts linje tycks vara att man inte tar ställning mot förtryckarna så länge de sitter kvar. Denna hållning anstår inte en svensk utrikesminister.
Alltför länge har EU och Sverige hållit diktatorerna under armarna för att de ska stoppa flyktingströmmar, hindra islamistiska extremister och leverera olja och gas till ett alltmer energiberoende Europa. Denna politik har varit kontraproduktiv och direkt skadlig för bilden av EU och Sverige. Många är de människor i Nordafrika som tycker att vi i ”väst” är hycklare när vi talar om demokrati och mänskliga rättigheter samtidigt som den så omhuldade ”stabiliteten” fått vara allt överskuggande. Det är sedan länge dags att stå upp för de värderingar EU säger sig värna och stödja folken i deras kamp mot förtryckarna. Diktaturer kan aldrig vara långsiktigt stabila. Demokrati däremot ger sann stabilitet, mänsklig värdighet samt ekonomisk utveckling.
Men: istället för stöd får frihetskämparna nöja sig med tvehågsna uttalanden från ”oroade” västerländska ledare.
Det är ett hoppfullt och ett historiskt skede vi beskådar i Nordafrika men den framtida utvecklingen är oviss i hela regionen. Inte minst i Libyen är risken överhängande för fortsatt våld och i Egypten och Tunisien måste de tillfälliga regimerna garantera en snar övergång till demokrati med fria val. Omvärlden måste respektera utgången av kommande demokratiska val och samarbeta med dem som vinner dessa val.
”Den europeiska rösten behövs i världen. Och Sveriges röst behövs i Europa. Europeiska unionen ska vara en stark röst för frihet och en stark kraft för fred.” Så inledde Carl Bildt årets utrikesdeklaration.
Ja, EU:s röst behövs i världen. Men det viktigaste är inte att rösten hörs utan vad den faktiskt säger. Hittills har EU misslyckats med att vara en röst för demokrati och frihet för demonstranterna i Nordafrika. Det är därför viktigare än någonsin att Sveriges röst hörs högt och klart i stödet för demokrati och mänsklig värdighet och påverkar EU till en starkare hållning.
Tyvärr har vi den senaste tiden sett en oroande negativ utveckling av EU:s gemensamma utrikespolitik. Alltmer påminner den om gammal stormaktspolitik baserad på realpolitiska bedömningar där mänskliga rättigheter får stå tillbaka för andra intressen i form av olja, gas och andra mer ekonomiska relationer. Inte bara i Nordafrika kan vi se detta mönster. Även i EU:s relation till det östliga grannskapet kan vi se samma realpolitik. Det var utmärkt att EU satte press på Vitrysslands auktoritäre president Lukasjenko efter regimens hårda agerande mot oppositionen i samband med presidentvalet i december. Men att EU-kommissionens ordförande Barroso samtidigt tar emot Uzbekistans president Karimov för att diskutera ökat samarbete mellan EU och Uzbekistan är direkt stötande. Lukasjenko är fruktansvärd men Karimov är många, många resor värre. Karimov har dock något som inte Lukasjenko har – nämligen olja och gas. Därför har sanktionerna mot Uzbekistan tagits bort.
EU:s gemensamma utrikespolitik får inte fortsätta på den vägen. EU ska alltid vara en röst för frihet, demokrati och mänsklig värdighet. Och om inte EU är det är det den svenska utrikesministerns skyldighet att höja rösten i EU. I ett EU där Italiens premiärminister inte vill ”störa” sin gode vän i Libyen, behövs Sveriges röst. Det ska vara en röst för att göra verklighet av högtidstalen och portalparagraferna där EU framhåller värden som demokrati och mänskliga rättigheter – även när olja och gas finns på spelplanen. Carl Bildt har dock inte visat sig vara en utrikesminister som trovärdigt och kraftfullt sätter dessa värden före intressen av olja och gas.
EU får inte bli en stormakt där en enbart så kallad realistisk utrikespolitik råder och intressen av att säkra tillgångar till naturresurser blir styrande. Att främja demokrati och mänskliga rättigheter kräver en mer värderingsstyrd, så kallad idealistisk utrikespolitik, av EU. Det ligger också i EU:s långsiktiga strategiska intresse att främja demokrati. Jag vill även se mer av samarbete, handel och utbyte över Medelhavet. Genom demokratisk såväl som ekonomisk och social utveckling i Nordafrika främjar EU sina värderingar och sina intressen.
Frågan är hur länge Sverige kan ha en utrikesminister som inte förstår att hans viktigaste uppgift är att alltid stå på de förtrycktas sida.
Urban Ahlin