Italien är mer än Berlusconi
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-02-19
Ambassadören efter kritiken: Fel att kalla landet stelt och förlegat
Italien är ett kärt ämne i Sverige. Det senaste exemplet finner vi i Kristina Kappelins bok ”Berlusconi: italienaren”.
Är beskrivningen av Italien i boken riktig? Nej.
Varför lyder titeln ”italienaren”? Om vi utgår – som Kappelin gör – från den korrekta föreställningen att Italien är svårt att förstå, är det då inte konstigt att sedan landa i slutsatsen att det finns en sorts modell för italienare, representerad av Berlusconi?
Kappelin konstaterar att 21 procent av de röstberättigade italienarna valde honom. Hur kan vi med en så låg procentandel påstå att italienare är synonymt med Berlusconi? Hur många finns det i Italien som inte känner igen sig i Berlusconi eller som tar avstånd från honom? Det italienska politiska livet är ytterst polariserat, med sprickor mellan nord och syd, höger och vänster samt kyrkans anhängare och de sekulära.
Därför är det svårt att definiera vem som är ”italienare” och därmed olyckligt att göra sådana allmänna generaliseringar.
Till förändringar i Italien under de senaste 150 åren hör: från enandet av landet till monarkins fall, två världskrig, från jordbrukssamhälle till sjätte största industrilandet, från konstitutionell monarki till fascistisk diktatur till parlamentarisk demokrati med slitningar mellan Kommunistpartiet och Kristdemokraterna. Därefter kom upplösningen av de båda, till dagens situation med sex partier i parlamentet. Det är inte rimligt kalla ett samhälle som genomgått alla dessa förändringar för stelnat och förlegat, som Kappelin gör.
Kvinnofrågan är förstås viktig i Italien, men snarare än att från svensk utgångspunkt döma så gäller det att försöka förstå varför saker och ting är som de är. I Italien har vi inte haft någon Gustav Vasa som kunnat definiera förhållandet mellan kyrka och stat redan för fem sekler sedan – Sveriges avstånd till Rom gjorde ju detta något enklare. Italien hade Vatikanen som stormakt på hemmaplan.
Genom hård kamp har vi lyckats få till stånd (civil) skilsmässa och rätt till abort, trots påtryckningar från den katolska kyrkan. En bred diskussion pågår i Italien om frågor som är viktiga för jämställdheten, såsom konstgjord befruktning, preventivmedel, och bevarandet av embryon. Dock måste vi förstå att en katolik naturligtvis försvarar de grundläggande värderingar om livet och familjen som han eller hon i god tro besitter.
I Norditalien är kvinnans ställning jämförbar med i övriga Europa. Jämställdhet hänger alltså ihop med ekonomisk utveckling, industrialisering och urbanisering, där man lämnar mentaliteten från det gamla bondesamhället bakom sig.
Tyvärr är arbetslöshet ett evigt italienskt problem. Utöver de 60 miljoner som bor i landet så finns lika många emigrerade italienare, inklusive de som kommit till Sverige – exempelvis alla de akademiker som utgör en del av det som kallas hjärnans flykt.
Mycket finns kvar att göra, och inte bara Italien har att lära av Finland som för två presidentval sedan presenterade tre kandidater: alla kvinnor. Tarja Halonen blev återvald som president och premiärministern är också en kvinna. Är inte detta det bästa internationella exemplet vi har?
Det är heller inte rättvist att ta upp anklagelserna mot Berlusconi om samröre med maffian utan att för läsaren förklara de enorma framgångar som denna regering haft med åtskilliga tillslag mot framstående maffiabossar.
Slutligen. Det är sant att andra länder kan dra lärdom av den italienska situationen. Till exempel frågar sig Kappelin hur många länder i Europa som har en lagstiftning som hindrar en person med stora medieinnehav att ge sig in i politiken.
Man skulle kunna, som Kappelin erkänner, se Italien som ett politiskt laboratorium (alltså inte ett stelnat samhälle). Det rör sig nämligen om ett land fullt av kontraster, mångsidigt och dynamiskt, men också om ett extremt öppet samhälle – se bara på italienarnas stora förmåga till självkritik. Allt för att växa och utvecklas, i stället för att enbart fokusera på andras problem.
Angelo Persiani