Uppskruvat tonläge ger extrema uttryck

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-01-13

Pulitzerbelönade John McQuaid efter skottdramat i USA

DEBATT Jared Lee Loughters motiv är oklara. Men det är svårt att särskilja skotten mot en kongressledamot, dödandet av en federal domare, en 9-årig flicka och fyra andra personer, från den politiska kultur det inträffade i. En miljö av överdrivna skillnader där motståndare utmålas som socialister eller förrädare och som präglas av vapenretorik, vapenpräglat bildspråk och... vapen. Oavsett vad vi under de närmsta veckorna får veta om Loughner, kommer historieskrivningen med stor sannolikhet att binda dem samman. Politisk galenskap är ett konstant fenomen i den amerikanska historien. I någon mån är vi alla delaktiga i den: "I shouted out/Who killed the Kennedys?/When after all/It was you and me."

Detta är alltså ett kollektivt problem. Att försöka hitta en syndabock funkar inte. Till slut hamnar vi ändå bara i spekulationer om hur Loughner tänkte, vilket vi just nu inte förstår och kanske aldrig kommer att förstå. Vi kommer antagligen heller aldrig att hitta någon utlösande formulering bland de miljoner hårda ord som yttrats inom politiken de senaste åren.

Läs till exempel Ken Silber's sansade resonemang om retorik. Det är till exempel uppenbart att Sarah Palin inte var ute efter att uppmuntra till våld med sina ”kikarsikten” – hur grafiskt, grovt och vidrigt det än var. Sharron Angle, med sitt citat om "Second Amendment remedies"*, rörde sig dock dit. Men det är tveksamt om Loughner brydde sig särskilt mycket om vad som sades i en senatsvalrörelse i Nevada.

Däremot kan vi identifiera vissa trender som skapat en atmosfär av uppskruvad retorik och bildspråk, där politiska motståndare framställs som i bästa fall orättfärdiga och i värsta fall nationens fiender. Där påstås vår nuvarande politiskt besvärliga situation bero på tyranni och/eller underkastelse, vilket skulle göra det nödvändigt med någon form av väpnat motstånd. Det är ingen en bra trend i en kultur där somliga har sett urskillningslöst skjutande mot oskyldiga människor som en möjlighet att bli odödliga.

Som Paul Krugman har påpekat är det för närvarande den politiska högern som främst ägnar sig åt den här typen av retorik. (Det betyder inte att det alltid kommer vara så. Men för ögonblicket, och i den här frågan, är balansen mellan höger och vänster rubbad.) Ett skäl till detta är högerns mycket effektiva politiska medieapparat, där pro-republikanska budskap testas, förstärks och sprids både effektivt och snabbt. Tv-experter och radioprofiler tävlar om att vara kränkande, ju mer kränkande de är desto större blir deras belöning i form av uppmärksamhet och pengar.

Möjligheterna till snabba belöningar för den som eldar på den republikanska saken har de senaste två åren skapat perversa incitament för politiker att ge sig in i kränknings-racet med full kraft. Politiska ledare som borde veta bättre har hållit tyst eftersom taktiken fungerade. De politiska medierna, som älskar aggressionen och den slipade jargongen, hängde också på. Det var politik. Det var metaforer, allt passerade. Hela tiden sattes nya lägstanivåer.

Precis som med den dysfunktionella kongressen reflekterar detta inte bara en erodering av en hövlig ton mellan två politiska alternativ, utan också av grundläggande normer som amerikansk politik har vilat på under årtionden. Vi brottas för tillfället med ett sammanbrott, och vi gör det inte särskilt framgångsrikt. En lösning vore att ta ett djupt andetag och tänka innan vi talar. Kanske är det här vår chans att börja om.

* Syftar till den republikanska senatskandidaten Sharron Angles uttalande i en radioshow förra året där hon sa att frustrerade amerikaner skulle använda sin medborgerliga rättighet och ta till vapen för att få till stånd politiska förändringar.

John McQuaid