Visa Sakineh att ni menar allvar

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-08-20

Debattören: Dags för regeringen och svenska storföretag att ta sitt ansvar

En fattig kvinnas liv och död har blivit en världspolitisk angelägenhet. Sakineh Mohammadi Ashtiani har blivit en symbol eftersom­ stening till döds i Iran som straff är en politisk handling. Hon har omvandlats till en symbol för en politisk kamp mellan världsopinionen och det iranska styret.

Från ena sidan försöker iranska regimen med president Ahmadinejad i spetsen att understryka sin ignorans för omvärlden genom att framkalla falska erkännanden och inte vika från sitt beslut.

Från andra sidan talar nu människor runt om i hela världen klarspråk och tar aktivt ställning för mänskliga rättigheter och skickar ett historiskt budskap till styret i Iran. Det internationella uppropet skickar även ett budskap till den svenska regeringen att agera.

Kvinnorna har varit den första gruppen i Iran som redan från början höjt sina röster för jämställdhet och rätten över sina liv. Det iranska civilsamhället har tagi­t sitt ansvar för att bekämpa tyrannen i sitt land. Till följd av det har tusentals oppositionella frihetskämpare avrättats och fängslats under dessa 32 år.

Sakineh är en av de 30 kvinnor och få män som i dag väntar på att stenas till döds för utom­äktenskapliga handlingar som även enligt sharialagarna är oerhört svåra att bevisa. I samma fängelsecell sitter också den 26-åriga Shiva Nazar Ahari, liksom många andra unga kvinnorättsaktivister, som försvarade kvinnor i Sakinehs situation.

I den iranska fundamentalistiska regimens kvinnopolitik straffas kvinnor med de mest inhumana straffen. Med detta framhävs maktens ytterst brutala uttryck genom kontrollen över kvinnans kropp. En kontroll­ som utövas genom manipulation av religiösa övertygelser, våld och trakasseri eller­ piskor och stenar. Kvinnoförtrycket omvandlas därmed till en viktig politisk handling.

Större delen av det iranska civil­samhället, i landet och i exilen,­ har inte gett upp hoppet om seger över diktaturen. Hoppet har nu lett till en internationell handlingsvilja till förändring. Hundratusentals människor, kända­ som okända, har aktivt deltagit i ett världsomfattande uppror. Budskapet har nått många statsmän och politiker. Även Brasiliens­ president Lula som hittills allierat med regimen i Iran, har hört budskapet.

Frågan för oss i Sverige är om svenska politiker gjort detsamma. Mitt under valkampanjen i Sverige, och iranska regimens steningsdomar, reser den moderata­ riksdagsledamoten Reza Khelili Dylami till Teheran för att delta i Ahmadinejads PR-konferens som anordnas för att rädda regimens ansikte.

Inga officiella reaktioner från alliansens viktigaste parti om detta­ har hörts. Tvärtom, har moderaten­ Dylami själv försvarat sitt deltagande och nonchalerat vikten av detta politiska hand­lande.

Är detta de signaler som sven­ska folket vill ge Ahmadinejad?

Sveriges utrikesminister har protesterat mot iranska regimen vid flera tillfällen. I ord, men inte i handling. För i stället för att öka det diplomatiska trycket mot Iran och agera för en hårdare linje inom EU, utökar Sverige varje år inte­ bara sina diplomatiska förbindelser utan även handeln med regimen i Iran. Enligt Exportrådet har Iran under de senaste sju åren varit den näst största svenska export­marknaden i regionen. Svenska storföretag som ingår förmånliga avtal med den korrupta­ staten i Iran bär ett stort ansvar. Skriva kontrakt med makthavare som med samma händer kastar sten mot fattiga kvinnor är knappast goodwill för Volvo och Ericsson. Frågan är om alla­ dessa kortsiktiga vinster ingår i svenska folkets långsiktiga intressen. Och vad offras egentligen för att få till dessa avtal framför konkurrenter?

Den iranska regimen äventyrar landets existens, provocerar och söker konfrontation. Iranska folket däremot vill ha fred och frihet på egna villkor. Med tanke på kaoset i regionen förstår iranier att långsiktigt kommer inget gott ur utländsk militär inblandning i Irans angelägenheter. Självständighet har alltid varit­ en viktig del av iraniernas självbild. Däremot söker man ivrigt omvärldens villkorslösa stöd för sin frihetskamp genom fredliga metoder och åtgärder. Hundra­tusentals människor har visat de senaste dagarna att de står på iranska folkets sida, på Sakinehs sida. Var står alliansen?

Inte bara i ord, utan i handling?

Sholeh Irani