Sveriges riksdag tog inte chansen att skapa försoning
Sveriges riksdag kunde ha skrivit historia den 11 mars 2010 för både armenier och turkar, men valde tyvärr att skriva en ensidig historia med en rösts övervikt. Om detta var rätt får framtiden utvisa.
Ansvaret ligger på de politiker som antog detta beslut. De partier och ledamöter som röstade för erkännande anser att detta skapar försoning och demokrati i Turkiet. Om det vore så enkelt borde alla parlament ta till denna metodik.
Tyvärr är verkligheten inte så enkel. Försoning kräver ömsesidighet och dialog och måste baseras på jämlikhet. Ömsesidighet och jämlikhet var alldeles frånvarande i gårdagens debatt i Sveriges riksdag. Över tre miljoner turkiska och muslimska offer som dog i olika krig i början på 1900-talet negligerades och omintetgjordes. En del av dessa muslimska förluster var just offer för armeniska paramilitära band som opererade i området.
Martin Luther myntade redan på 1500-talet devisen ”bevara mig för djävulen och turken”. Turken har sedan dess personifierats som fienden, ondskan, barbaren, den hämndlystne och en icke-europée. Om vi i dag läser de artiklar som skrivs i media om Turkiet och turkar kommer vi snabbt att märka att en mycket övervägande del av dessa är negativa. Vid en kritisk granskning av de många västerländska författare och forskare som beskriver Turkiets historia avslöjas en mycket ensidig och fördomsfull bild.
Det bor i dag närmare fem miljoner européer med turkisk bakgrund i Europa som ständigt lever med dessa fördomar. En stor del av den turkiska gruppen är väl integrerade. Det känns därför oerhört kränkande och betungande att alltför ofta bearbeta de fördomar som har målats upp under flera hundra år. Den historiskt sett negativa bilden av turkar leder än i dag till förutfattade meningar i diskussioner om Turkiet. Turkarnas åsikter och argument avfärdas a priori (eller till och med förbjuds som i Frankrike) som nationalistisk propaganda, vilket är en allvarlig brist för yttrandefriheten och demokratin i Europa.
Om vi ska prata om ett turkiskt medlemskap i EU i dag så räcker det inte med att Turkiet gör sin ”hemläxa” genom reformeringen av landet. Även Europa måste ta tag i sina fördomar mot landet och dess folk. Beslutet i går visar tydligt att det finns ett och annat att göra på den punkten för Europas del. För att motverka detta är det viktigt att alla i ett samhälle tar ansvar för att helheten berättas, inte endast den ena partens historia. Sveriges riksdag tog inte detta ansvar, men vi hoppas och tror att de turkiska och armeniska politikerna tar detta ansvar.
Alev Akbas
Ordförande Turkiska ungdomsförbundet
Hulya Göker
Ordförande Turkiska kvinnoförbundet
Aliye Bilfeldt Onay
Ordförande Svensk-Turkiska kvinnors nationella riksförbund
Settar Sevigin
Ordförande Azerbajdzjanska riksförbundet
Ahmet Önal
Ordförande Svensk-Turkiska riksförbundet