Misslyckande som måste få konsekvenser
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-02-08
Den dödliga attacken utanför Mazar-i-Sharif visar än en gång att säkerhetsläget i Afghanistan har försämrats. Våldet eskalerar, den brokiga motståndsrörelsen växer sig starkare och allt större delar av Afghanistan plågas av våld och attacker. De fyra provinser där den svenska truppinsatsen verkar har tidigare betraktats som tämligen stabila, men gårdagens attack bekräftar att läget även i dessa områden kraftigt försämrats.
De som drabbas allra värst är de civila afghanerna. 2009 dödades 2 412 civila afghaner, en ökning med 14 procent jämfört med 2008, enligt siffror från FN. Av dessa dödades en fjärdedel av internationella styrkor eller av de afghanska regeringsstyrkorna. Om man även räknar in skadade uppgår siffran till drygt 6 000 personer. Trots att de USA-ledda internationella styrkorna aviserat en ny hållning drabbas civila i allt högre utsträckning av det väpnade våldet. Det skapar ett folkligt missnöje ur vilket talibanerna och den brokiga motståndsrörelsen ständigt kan värva nya anhängare ur.
Det är hög tid att misslyckandet i Afghanistan får konsekvenser och att vi byter strategi, från att med militära medel försöka vinna ett krig till att med civila verktyg försöka bygga ett Afghanistan i fred. Vänsterpartiet kräver därför att de svenska trupperna tas hem och att det ersätts med ett ökat civilt engagemang och bistånd.
I Afghanistan saknar en stor del av befolkningen tillgång till primärvård. Få afghanska flickor och pojkar har tillgång till utbildning och arbetslösheten hos den vuxna befolkningen är ett ständigt växande problem. Ingenstans på jorden är så många kvinnor analfabeter och så många barn hämmade i sin växt på grund av undernäring. Förändring kan inte uppnås med vapenmakt. Vad som krävs är utveckling. Sverige har möjlighet att spela en framträdande roll där det gäller civila insatser.
Om vi verkligen vill se ett Afghanistan i fred, utan vare sig militära eller civila dödsoffer, måste de ivriga försvararna av den militära insatsen tänka om. Att passivt fortsätta, utan at ta intryck av utvecklingen på marken i Afghanistan, är ett svek både mot de svenska soldaterna och mot Afghanistans befolkning.
Är vi beredda att utsätta svenska män och kvinnor för livsfara för att Sverige ska delta i ett krig i Afghanistan som vi dessutom är på väg att förlora?
Hans Linde