Mångkulturen hotas av extremister i Irak

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2014-07-25

Debattören: förtrycket av Mosuls kristna har historiska rötter i ultranationalism

Mosul i norra Irak har i årtusenden varit ett mångkulturellt centrum där människor av alla tänkbara typer växt upp tillsammans, levt och blomstrat. Idag är staden kidnappad och har gjorts oigenkännlig.

I ett kollapsat Irak har extremismen fått sitt fotfäste och i Mosul har den sista kyrkklockan tystats. Sunnimuslimska fascister, de kallar sig själva Islamiska staten, har på kort tid rensat området på ”avfällingar” och ”otrogna” shia-muslimer, kristna assyrier och andra etniska och religiösa minoriteter de tydligt anser vara av underordnad rang.

Att denna öppet fascistiska gruppering så lättvindigt lyckats slå fäste i en demokrati är både förvånande och förståeligt. Förvånade därför att det gick så fort. Förståeligt eftersom den demokrati som i Irak sägs värna om sina invånare samtidigt utnyttjats för institutionell diskriminering av landets minoritetsgrupper - däribland främst just sunni-muslimer.

Demokratin kan och kommer att utnyttja majoritetsbefolkningens likgiltighet för att legitimera att minoriteter hindras från delta i samhället på likvärdiga villkor. Vi ser det ske i Europa likväl som i Mellanöstern.

Så har exempelvis Israel, en demokratisk stat i liberal mening, legitimerat en diskriminering som institutionaliserats till ren apartheid.

Likt under judeförföljelsen markeras nu hus och butiker som tillhör kristna i Mosul. Islamiska staten påbjuder assyrierna att antingen konvertera, betala straffskatt eller genast lämna staden.

Kloster och kyrkor, jämte shia-moskéer och mandéiska tempel, stormas, rånas och förstörs. Dessa idoldyrkande apostaters helgedomar har helt enkelt ingen plats - ultranationalismen är igenkännlig och påtaglig.

Assyrier har i århundraden fått utstå just ultranationalismens konsekvenser. Vi känner igen den när vi ser den.

Islamiska statens ultranationalism är för oss inget nytt. Under det Osmanska rikets kollaps, i det som senare blev Turkiet, var det assyrier och andra kristna minoriteter som underordnades, misstänkliggjordes och mördades i massiv skala. I de efterföljande pan-arabiska nationalstaterna Syrien och Irak introducerades officiell assimileringspolitik som påtvingade landets minoriteter arabisk underkastelse eller ett liv i samhällsperiferin. Så har det fortsatt till idag.

Alternativet mot förtryck och diskriminering kan inte vara irrationell nationalism, utan fullständig och ovillkorad medmänsklighet.

Lika lite som Hamas raketer befriar Palestina eller Israels orättfärdiga krig mot Gazas befolkning beskyddar israeler kommer assyrierna att själva ta sig ur den underkastelse de påtvingats.

Vår frihet är inte beständig om den fås på bekostnad av någon annans ofrihet. Därför är nationalismen i sig destruktiv.

Det är bara när vi kan erkänna det för oss själva som vi inser att befrielsen inte ligger i våra egna händer, utan i alla andras.

Peter Butros