Frihandelsavtal mellan EU och USA hotar vårt självbestämmande

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2013-09-04

Debattörerna: Vinstintresse och dåliga affärer går före människor och miljö

”Ska amerikanska företag få stämma Sverige på mångmiljardbelopp för nya miljölagar?” Frågan låter absurd men är högst angelägen eftersom förhandlingar om världens största frihandelsavtal nu är i full gång. Avtalet som kallas Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP) ska integrera två av världens största ekonomier, EU och USA. När statsminister Reinfeldt i dag möter president Obama har TTIP högsta prioritet.

Ett av de främsta målen för TTIP är att inrätta så starka ömsesidiga investeringsskydd som möjligt. Det framgår tydligt i ett läckt utkast till EU:s förhandlingsmandat. Investeringsskydd syftar till att ge investerare trygghet när ett land inför lagar som försämrar vinstprognosen. Det betyder till exempel att om nya lagar helt eller delvis förbjuder en viss verksamhet, kan en investerare kräva full ersättning för utebliven beräknad vinst. Sveriges regering vill ge EU-kommissionen “bästa förutsättningar” att förhandla ett så “brett och omfattande” avtal som möjligt. Infrias önskemålet är svaret på den inledande frågan, javisst!

Att investeringsskydd försvårar reglering på områden som miljö, hälsa och arbetsrätt är ingen nyhet. Philip Morris kräver ersättning från Uruguay på 2000 miljoner dollar för att Uruguay vill ha varningstexter på sina cigarettpaket. Inte för att varningstexterna ger falsk information, utan för att de försämrar Philip Morris vinstprognos. Ett annat exempel är svenska Vattenfall som stämmer Tyskland för avveckling av kärnkraft. Vattenfall, som har investerat i tysk kärnkraft, kräver 30 miljarder SEK i ersättning. För lite perspektiv motsvarar det kostnaden för att sätta solceller på alla tak i Sverige, eller 300 000 offentliga jobb i två år. För lite mer perspektiv avvecklar Tyskland kärnkraft för att tillräckligt många tyskar har satt solceller på sina tak. Det kan komma att stå dem dyrt.

Enligt FN:s senaste rapport i ämnet har fall där investerare stämmer länder ökat från noll 1992 till 514 2012. Där påpekas också att även när processer uteblir kan investeringsskydd skapa potentiella hinder för allmännyttig reglering. Jo tack, det inser vem som helst. Det som är något svårare att förstå är varför politiker aktivt arbetar för att krympa sitt eget handlingsutrymme.

Om entusiasmen hade stannat inom Svenskt Näringsliv och vår borgerliga regering hade det varit begripligt. Men den delas av LO, TCO och SACO. I augusti skickades en gemensam inbjudan till Obama. Motivet: LO, TCO och SACO ville bidra till att TTIP-debatten “blir mer positiv”. I media fnissas det friskt över den knackiga engelskan i inbjudan. Men elefanten – att facken glatt vill inskränka sitt eget inflytande – passerar utan ett pip.

Även Socialdemokraterna gillar TTIP. I Almedalen berättar Stefan Lövfen att han “varmt välkomnar” avtalet, men att “de sociala rättvisefrågorna ska finnas med”. Det är lite som att säga “Jag välkomnar varmt ökade utsläpp, men miljöfrågorna ska finnas med”. Målet med TTIP – så starka investeringsskydd som möjligt – kan bara uppnås med ett begränsat utrymme för lokal reglering. Det fortsätter att vara sant hur många ord om respekt för miljö, social rättvisa och hälsa som än skrivs in i avtalet.

I dag är det tydligen vinstintressen och dåliga affärer som ska skyddas mot den lilla människan och miljön. Inte tvärtom. Argumentet ”sysselsättning och tillväxt” bör inte imponera den som redan tvivlar på avreglerade marknaders välgörande effekter. Vi står inför  en annalkande klimatkatastrof. I det läget bör det vara självklart att stoppa varje inskränkning av det politiska utrymmet för reglering. Det behöver inte utredas om TTIP är en sådan inskränkning eller inte. Det följer av syftesformuleringen.

Geir Hansteen Jörgensen

Filmregissör

Emma Wallin

Doktorand teoretisk filosofi, Stockholms universitet