Sluta twittra, Bildt – dags att ta ställning

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2011-09-07

Urban Ahlin (S): Sverige behöver en utrikesminister, inte en kommentator

Inom ett par veckor stundar FN:s generalförsamlings årliga möte. Frågan om ett erkännande av ­staten Palestina kommer då att ställas på sin spets. Vi social­demokrater anser att Sverige ska meddela att man avser att erkänna staten Palestina.

Att inte nu erkänna Palestina­ innebär att man i praktiken­ överlåter åt ockupationsmakten ­Israel att avgöra när ­palestinierna kan få sin egen stat. ­Israels ­regering har inte ­visat något som helst intresse av en förhandlingslösning och att då efter decennier av ockupation låta ockupationsmakten avgöra är en orimlig hållning.

Tyvärr verkar denna orimliga­ hållning vara regeringens ­politik, om man ska tro att vice­ statsminister Jan Björklund uttalar sig för regeringen när han ­bestämt säger nej till ett ­er­kännande. Men Björklund har ju tidigare blivit tillrättavisad av Bildt och Reinfeldt.

Vad tycker Sveriges utrikesminister om ett erkännande av staten Palestina? Är Björklunds Mellanösternpolitik också regeringens?

Carl Bildt påstår att regeringen är mycket aktiv för att förmå den eritreanska regimen att frige ­Dawit Isaak. Vi ser dock inga resultat av dessa påstådda ansträngningar. När vi därför kritiserar regeringens passivitet svarar Bildt att vi är dåligt informerade.

När vi vill ha information hänvisar han till att den måste vara hemlig. Utrikesministern gör det på så vis väldigt enkelt för sig.

När det gäller Sydsudan vet vi sedan tidigare att FN efter­frågat svenska ingenjörstrupper. Vi socialdemokrater har länge påtalat att Sverige bör ställa upp i högre grad i internationella ­militära insatser som leds av FN. Nu efterfrågas svensk kompetens och närvaro i Sydsudan.

Regeringen bör snarast sammankalla till utrikesnämnd och där begära ett stöd för ett erkännande av staten Palestina och begära stöd för en svensk fredsinsats i Sydsudan.

Det vore också ett utmärkt tillfälle för Carl Bildt att under sekretess informera oppositionen om alla de åtgärder man påstår sig ha vidtagit för att Isaak äntligen ska friges.

Vad tänker Carl Bildt göra för att fortsättningsvis stötta den arabiska vårens kraftfulla krav på frihet och demokrati? Flera gånger tidigare har utrikesministerns uttalanden väckt förvåning. Utrikesministern ville inte kräva Mubaraks avgång i Egypten. Han ville heller inte välja sida i Libyen, det viktiga var bibehållen stabilitet.

Jag har i flera år, exempelvis under Folk och Försvars rikskonferenser, kritiserat EU:s och USA:s kontraproduktiva politik gentemot länderna i denna ­region.

Samtidigt som man talat hög­tidligt om demokrati och mänskliga rättigheter har man stått ­sida vid sida i nära samarbete med diktatorerna i utbyte mot olja och garantier om stabilitet. Denna politik måste nu i grunden förändras till att stödja människornas frihetssträvan. Det måste vara slut på diktatorssamarbetet.

Och låt nu inte svensk utrikespolitik hamna fel också när det gäller Syrien. Under hela ­denna tid när den syriska regimen har dödat, torterat och fängslat ­demokratiaktivister i tusental har FN:s säkerhetsråd inte förmått prestera mer än ett till intet ­förpliktigande uttalande. Så länge Ryssland och Kina kan blockera­ ­alla försök till ett enat agerande från det internationella samfundet står omvärlden tämligen maktlös.

Vågar Carl Bildt stå upp mot Ryssland och Kina och kräva att de medverkar till en resolution i säkerhetsrådet?

Alla dessa dramatiska skeenden kommenterar vår utrikes­minister via blogg och Twitter. Men det är inte för att vara kommentator vi har en utrikesminister i Sverige ­utan för att redovisa vad ­Sverige har för utrikespolitik. Tyvärr är ­frågorna fler än svaren.

Urban Ahlin