Svenska skattepengar till diktaturens Burma

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-05-25 | Publicerad 2011-05-24

Debattören: Är biståndsministern tillfreds med att skattepengar används för att öka handelsförbindelserna med isolerade Burma?

Under hela vintern har jag hört rykten om att Näringslivets internationella råd, NIR, har inlett ett samarbete i Burma. Men varje gång jag frågat NIR eller Sida om saken har de nekat.

– Vi har inget samarbete med Burna, sade NIR:s VD Erika Molin så sent som för fyra veckor sedan.

Tystnaden har sin förklaring. EU:s formella Burmapolitik slår fast att det enda bistånd som bör gå till Burma ska handla om demokratiutveckling och humanitärt stöd. Inget stöd bör ges till regimen, vilket betyder att alla statliga myndigheter och regeringsorgan så långt det är möjligt ska hållas borta från utbyte och biståndspengar.

Allt för att inte gynna en av av världens hårdaste diktaturer.

I dag avslöjar tidningen OmVärlden att NIR sedan en tid haft ett samarbete för näringslivsutveckling i Burma, ett samarbete som bland annat inkluderar Burmas Handelskammare. Förra veckan var en delegation från olika organisationer på plats i Sverige. När OmVärlden vid två olika tillfällen frågade två av delegaterna vilka de representerade svarade de: Myanmar Chamber of Commerce. Besöket var ett led i ett Sida-finansierat projekt, uppger Johan Åkerblom som arbetar på Sidas avdelning för Business for Development.

Det är inte vilken organisation som helst. Den leds av Win Myint, som också är näringsminister i Burmas regering och dessutom svartlistad av EU.

När NIR får frågan om delegationen svarar de luddigt att den leddes av en organisation kallad Egress. Det är en civilsamhällesorganisation som under förre året agiterade för att det internationella samfundet skulle erkänna det riggade valet i Burma. Det val som demokratirörelsens ledare Aung San Suu Kyi inte tilläts ställa upp i och som efter omfattande valfusk vanns av militärens parti USDP.

Efter valet har Aung San Suu Kyi uppmanat omvärlden att inte släppa sin isolering av Burma. Inte förrän verkliga demokratiska reformer genomförts. Den hållningen har också varit den officiella svenska linjen.

NIR och Sida driver uppenbarligen en annan politik. När jag ringde Sofia Svingby på NIR i går förklarade hon att de inte tror på isolering. De vill arbeta konstruktivt och vara med och utveckla näringslivet i Burma. Hon verkade inte nämnvärt bekymrad över det faktum att de samarbetar med myndigheter och organisationer som är mycket nära lierade med den militärstyrda regim som andra vill ha så lite som möjligt med att göra. Hon verkade inte heller bekymrad över att NIR därmed anammar exakt den strategi som regimen i Burma hoppas att omvärlden ska göra.

Detta reser ett antal frågor.

Det är fullt legitimt att ogilla isoleringspolitken, men hur motiverar NIR att de använder biståndspengar för ett projekt som så uppenbart underminerar den officiella svenska och europeiska politiken?

Vad anser Sida? Johan Åkerblom på biståndsmyndigheten hänvisar till regeringens allmänna dokument för utvrcklingssamarbete och verkar inte ens medveten om att Burma anses vara en så brutal diktatur att den hanteras i annan ordning.

Och vad anser regeringen om projekt som det NIR nu sjösatt? Är biståndsminister Gunilla Carlsson tillfreds med att skattepengar används för att öka handelsförbindelserna med Burma?

För oss som varit engagerade i Burmafrågan har det under en tid varit uppenbart att samarbetet med Burma i praktiken håller på att ändra karaktär mot mer samarbete och fler kontakter med regimen. Men på ytan är det samma politik som tidigare. EU förnyade sin sanktionspolitik så sent som i april.

Detta är inte rimligt. Om Sverige och andra länder är på väg att ompröva sin politik och hantera militärstyret ungefär som man länge hanterade den egyptiska eller tunisiska diktaturen, då måste den omprövningen göras offentligt. Inte i hemlighet.

Jesper Bengtsson, chefredaktör, OmVärlden