Crossfit rustar oss för krig

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2014-01-17

Debattören: Bra att mjukisyogan byts ut mot hårda trendträningen

Nytt år och på gymmen fylkas allsköns motionärer. Nya träningsformer skjuter upp som svampar ur jorden. Pengar att tjäna, själar att frälsa. Jag brukade skämta om hur löjligt det skulle vara att smälla ihop det osannolika: pilates och boxning. Sedan kom motionstrenden Pilobox. Döm om min förvåning.

Hetast år 2014 är crossfit. För den som gillar att testa sina gränser och träna hårt är crossfit en perfekt kombination av styrka, kondition och gymnastik. Man lyfter och drar, gör pull-ups och push-ups. Variation och tidspress. Crossfit grundades år 2000 i Kalifornien av den före detta gymnasten Greg Glassman. Inte minst nyttjad inom militären, polisen och räddningstjänsten, men numera alltså en mycket populär motionsform världen över, även i Sverige.

Är det en slump att crossfit föddes samtidigt som kriget mot terrorn inleddes? Det tror inte Eric Lemay i nättidningen The Weeklings, som befarar att USA håller på att omvandlas från en idrottsnation till en krigsdito. Många skulle nog hävda att detta redan skett.

Att hämta inspiration från militär träning är förvisso vare sig nytt eller särskilt provocerande. Vem har inte någon gång försökt sig på en klassisk svensk militär hinderbana? Men i crossfit finns uttalade militäriska kopplingar. Som övningen Murph, där man springer en mile, gör 100 pull-ups, 200 push-ups och 300 knäböj och sedan springer en mile till, på tid. Övningen är uppkallad efter marinkårssoldaten Michael P. Murph som dog i strid i Afghanistan år 2005 och tilldelades tapperhetsmedalj postumt. Murphy lär ha varit en hängiven crossfit-kille.

Men jag tror att crossfit-trenden också speglar andra behov i ett självcentrerat och renhetsivrande samhälle: törsten efter gemenskap och lekfullhet och lite skit i hörnen.

I likhet med yoga – motionsformen som blivit lika svensk som pizza och bandy – är crossfit mer än träning. Det är en livsstil. Och som livsstil känns crossfit, sina militäriska kopplingar till trots, som en rimlig reaktion på en doftljus(kvinno)kultur som sitter ensam på yogamattan och tokstirrar in i sig själv. Ett själsliv som gymmas och trimmas på samma sätt som kroppen. Inte sällan med samma brist på glädje och egentlig närvaro som i gymmets maskiner. En kvinnlig duktighetsfälla som i värsta fall leder till mer prestationsångest och färre livsinsikter.

Crossfit tillfredsställer i allra högsta grad samhällets skenande krav på effektivitet, intensitet och snabbhet. Men i crossfitens spegelfria, gråsvarta box, en slags lekpark för vuxna, finns också det som gått förlorat i den inidividcentrerade gymvärlden. I boxen tränar man tillsammans och påhejas av sina kamrater. Här möjliggörs möten över gränserna: klass, etnicitet, identitet, kön. Precis som i de ideella idrottsföreningarna. Precis som i militären.

I skuggan av det globala ”kriget mot terrorn” tränar vi måhända för att överleva, rent bokstavligen, och ta oss i mål där Murphy stupade. Alltmedan den sportiga modetrenden håller i sig: lager på lager, värmande dun och skal som står emot (krigs)vindarna.

För mitt inre ser jag bilder från Cormac McMarthys filmatiserade bok ”Vägen”, där far och son vandrar ensamma i trasiga kläder genom en postapokalyptisk ödemark, med några få tillhörigheter i en kundvagn och en pistol med två kulor. Där finns knappast plats för yoga, pilates eller pilobox.

Åsa Sandell

fd proffsboxare och kulturjournalist