Elitsatsning bland unga är inte något negativt
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2013-04-22 | Publicerad 2013-04-12
Debattören: Det är föräldrarnas, inte klubbens, ansvar att det inte går för långt
I debatten kring elitsatsning på barn har Riksidrottsförbundet låtit ropen skalla: rättvis träning åt alla! Sex av tio kommuner anser att idrottsföreningar som elitsatsar på barn under tretton år inte ska få något kommunalt stöd. Idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth går i taket med argumentet att det inte är rätt mot barnen.
Det är förståeligt att ämnet skapar starka reaktioner och att vuxenvärlden måste värna om FN:s barnkonvention. Men om vi för ett ögonblick tar av oss de emotionella glasögonen och tittar på fenomenet ur ett faktiskt perspektiv är det inte alls konstigt eller ovanligt med tidig selektering eller elitsatsningar på barn. Vi står oss inte i internationell konkurrens om vi inte ställer hårda krav i unga år. Det gäller till exempel gymnastik, tennis, balett, fotboll – men också musik.
Min egen målbild för ett liv inom den klassiska musiken målades upp redan när jag var sex. Jag drillades i både piano och cello, med flera timmars träning varje dag. Jag lärde mig tidigt att kunna ta kritik och att bli bedömd för mina prestationer. Pedagogernas uppgift var att driva mig framåt i min utveckling. Genom att locka, men också genom att anmärka. Vägen mot teknisk briljans var lika stenhård som jakten på det sensibla uttrycket i spelet. Jag och mina konkurrenter var som segerhungriga greyhoundhundar under ett lopp, där vissa föll ifrån under pressen, medan nya utmanare tillkom.
Det här är en väldigt speciell tillvaro för ett barn. Kanske inte ens lämplig. Det är påfrestande för självförtroendet med ständiga bedömningar och det kräver mycket kärlek från föräldrarna. Hemmet måste bli den fristad där barnet tankar självkänsla och stolthet, oavsett prestation.
Ledarna, pedagogerna, föreningarna och tränarna bör inte vara centrum för kritiken i debatten kring elitsatsning. De gör vad som krävs för att fostra nya generationers medaljörer. Balett- och gymnastikvärldens unika fysiska krav och kroppselektering är inte problemet. Fotbollsklubbarnas unga elitlag är inte något negativt, snarare en morot för de som är extra begåvade. Att ta bort det kommunala stödet för elitsatsningar, skulle inte bara drabba de barn som verkligen har bestämt sig för att satsa. Det skulle även gå ut över de barn som bara vill utöva en sport för glädjens skull. Det kallar jag kollektiv bestraffning.
Vad jag däremot saknar i debatten är frågan om föräldrarnas ansvar. Med de empatiska glasögonen på plats igen måste vi fråga oss hur många drivande föräldrar som kör över barnens behov. Hur många pappor eller mammor ignorerar barnens tårar över ännu en jobbig träning, för att de kanske själva vill förverkliga den dröm som aldrig blev verklighet? Hur många föräldrar lyssnar på sina små och respekterar ett ”nej” för att intresset och passionen inte längre finns där?
För att bli bäst krävs enormt mycket träning och uppoffring från barnets sida. Många unga stjärnor har ett driv i sig själva och utstrålar en glädje som inte går att ta miste på. Tyvärr finns det också alltför många barn, som presterar för att vinna föräldrarnas kärlek. De fostras till att bli sin prestation. Det är jag själv tyvärr en produkt av. Sådant är sorgligt att se. Det gäller att ta vara på barnets vidunderliga nyfikenhet på kunskap i unga år, och vi ska visa våra små den palett av möjligheter som de har framför sig. Samtidigt måste vi komma ihåg att det bara är vi föräldrar som kan dra i handbromsen när saker går för långt.
Det är vårt ansvar. Inte kommunens.
Susanne Delastacia