Travsporten bygger på förtryck och våld
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2012-02-28 | Publicerad 2012-02-24
Djurens Rätt: Sluta låtsas som om hästarna springer av egen fri vilja
I Svensk Travsports reklamfilmer springer hästarna löst med flygande manar och svansar. Det är naturligt, fritt och vackert.
Men bilderna står i stark kontrast till travets verklighet. Där är hästarna redan från ett års ålder instängda i en mängd utrustning vars syfte är att hindra hästen från olika saker – att sänka huvudet, att springa snett, att piska med svansen.
I sin bok ”Jordens herrar” skriver Pelle Strindlund om hur vi använder språket för att dölja vårt djurförtryck. Det är, skriver han, ”ett sätt att fjärma sig från det våld de innerst inne vet att de deltar i”.
Språkbruket inom travet är ett tydligt och klart exempel detta: hur man medvetet eller omedvetet försöker dölja det tvång och våld som är en nödvändig förutsättning för travsportens existens.
En häst har ”en otrolig inställning och det är därför hon skadat sig så mycket. När mjölksyran kommer så fortsätter hon kämpa trots att hon är trött”. Sådana hästar har ett bra ”löphuvud”.
Ingen annan driver på, för hästarna har alldeles av sig själva en vilja att tävla och vinna trots skador och till och med dödsstörtningar.
Chefsveterinären på Svensk Travsport säger att ”de flesta hästar tycker det är kul att träna och tävla”. Och inte bara det – de trotsar smärtor och lidande bara för att de så gärna vill vinna. Den ”skadedrabbade krossarhästen” fortsätter att ”vinna hem pengar till sina ägare” eftersom han har ”vinnarskalle”.
Hästar som inte vet om något annat och som tränats från ett års ålder till att göra en enda sak, beskrivs som elitidrottare – som frivilliga utövare av en sport de själva valt. Och när det inte går så bra, när inga vinstpengar kammas hem till ägaren och tränaren, då är det hästens eget fel. Den gör bort sig, förnedrar sig eller beter sig korkat och dåligt.
Även sjukdom är hästens eget ansvar. Muscles Wiking B.R. som ”trots att han hade halsproblem att skylla på efteråt hade blivit förnedrad i vilket fall”, och Mugger M.M. ”visar att han duger de dagar han håller sig på benen”.
Vilka namn vi ger djur har också stor betydelse. Djur vi känner starkt för ger vi ofta namn vi också skulle kunna använda på människor. Djur som finns till endast för att vi ska tjäna pengar på dem brukar vi inte namnge, som till exempel djuren inom livsmedelsindustrin. Det är ett sätt att distansera sig.
Travhästars namn är sällan personliga och består ofta av fraser snarare än namn. De har ofta ett förnamn och ett efternamn som också är ett stuterinamn. På så sätt blir varje häst också en reklampelare för uppfödaren.
Namn som Turbo Dream, Money Bean, Speed Com och It's Money Honey avslöjar vilken funktion hästen ska ha: springa fort och dra in pengar. Det avslöjar en kommersialiserad syn på hästarna, och en vilja att distansera sig från att se travhästen som en enskild individ med en rätt att finnas till för sin egen skull.
Språkbruket och namngivningen är en märklig blandning mellan ett instrumentellt förhållningssätt, där hästens enda uppgift är att fungera som tävlingsredskap, och ett slags personlighetsgörande av hästen som framställer den som frivillig deltagare i ett så mänskligt påhitt som att tävla och vinna pengar.
Genom denna frivillighet görs hästen även ansvarig för misslyckanden. Därmed försöker man uppnå ett osynliggörande av det systematiska tvång och våld som travsporten bygger på.
Eva Carlsson
Fotnot: Citaten i texten är hämtade från Aftonbladet, Expressen och Travronden.