Dålig skolmiljö ger elever sämre betyg
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-01-05
Debattören: Ställ in alla temadagar och ta itu med problemen
Sedan mitten av 1990-talet presterar svenska elever allt sämre i förhållande till elever i andra länder. Debatten om hur vi kommer tillrätta med problemet har fullständigt havererat.
Skolverket har i en kartläggning pekat ut segregering, decentralisering, differentiering och individualisering som orsaker till den negativa utvecklingen. Skolverket menar att kommunaliseringen mycket väl kan vara en av orsakerna. Nu kräver Folkpartiet med Jan Björklund i spetsen ett förstatligande av skolan.
Det finns flera argument för ett förstatligande av skolan, ett återkommande är att skolan skulle bli mer likvärdig. Verkligheten är att jag nyligen arbetat med två skolor i samma kvarter. Den ena var en väl fungerande skola, i den andra rådde allmänt kaos. Problemet är inte huvudmannaskapet, utan hur respektive skola förvaltar sina resurser. Att byta huvudman löser inte problemet.
En annan undersökning från Skolverket 2004 visar att 62 procent av eleverna saknar arbetsro i skolan och tre av fyra av de yngre eleverna upplever att det sällan är lugnt på lektionerna. Något som Skolverket helt har bortsett från som en av orsakerna till elevers dåliga resultat.
Det är häpnadsväckande att de ytterst skolansvariga gör det så enkelt för sig. Hur skall vi någonsin lyckas vända den negativa trenden när Skolverket inte ens kan prestera en trovärdig slutsats av alla undersökningar man beställer? Ska man tolka det som att verket anser att man kan bedriva undervisning under vilka förhållanden som helst? Vad en elev som har det stökigt i sin klass kan ta till sig av undervisningen och hur läraren i samma klass mår är helt uppenbart. Att så få skolansvariga ser sammanhangen kan vara grundorsaken till situationen i våra skolor i dag, där mer än hälften av lärarna känner sig otrygga och fyra av tio har tankar på att byta jobb.
Det allvarliga med att bristen på arbetsro inte betraktas som ett problem är att skolan prioriterat fel. Fokus har hamnat på nya undervisningsmetoder, ämnesfördjupning och att sätta eleven i centrum. Under tiden fortsätter svenska elever att halka efter.
Skolans psykosociala arbetsmiljö har lämnats utan nämnvärd åtgärd, vilket lett till att stök, bråk och mobbning fortsätter. Följden är pressade rektorer som inför en uppgift som känns övermäktig satsar på ogenomtänkta projekt eller utbildningar i stället för att angripa problemet.
Ett exempel är en mellanstadieskola där skolledningen anlitade mig för en utbildningsdag för personalen om mentorskap. Det visade sig snart att skolans egentliga problem var något helt annat.
Några lärare berättade att det förekom mobbning och grovt våld på skolan, samt att några elever och deras föräldrar trakasserade ett antal lärare. Av sextio lärare på skolan befann sig ungefär tjugo på gränsen av vad de klarade av. Lärare hade larmat sin rektor som uppenbarligen inte tagit rapporterna på tillräckligt stort allvar. Tveklöst hade personalen en helt annan bild av klimatet på sin skola än rektorn. I detta läge avbröt jag mitt arbete och frågade vilket som var mest angeläget att ta itu med – mentorskap eller den destruktiva arbetsmiljön. Återstoden av dagen ägnade vi i stället åt skolans akuta problem.
Mobbning, bråk och brist på arbetsro är ett symptom på en skola som förlorat initiativet.
I snart tjugo år har svenska elever halkat efter. För att dagens generation elever inte skall råka lika illa ut föreslår jag att kommunernas skolansvariga regelbundet besöker skolor och samtalar med rektorer, lärare och elever. Det skulle ge en mer realistisk bild av situationen och vilken kompetens som behöver utvecklas på respektive skola. Det ökar er trovärdighet och överbrygger det allt större glappet mellan er och skolan.
Till frustrerade skolledare föreslår jag att för överskådlig tid lägga ner alla planerade projekt-, tema- och utbildningsdagar. Detsamma gäller meningslösa påbud som tar tid och energi från personalen. Starta i stället en positiv förändring där första steget är att skapa laganda och förmå personalgruppen att dra åt samma håll. Ägna nästa arbetsplatsträff åt att lyssna på personalens behov. Ge dem tid i sina respektive arbetslag för eftertanke och reflektion. Lista problemen på skolan, de flesta hänger ihop och har samma orsak.
När ni kommit så långt vet ni vilken kompetens ni har behov av och är redo för nästa steg, att planera adekvata utbildningsdagar. Kanske de första på år som personalen tycker är meningsfulla.
Per Binbach