Ge bokstavsbarn möjlighet få gå i egna skolor
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-06-15 | Publicerad 2011-06-10
Debattören: De vanliga lärarna saknar kunskap och resurser att möta deras behov
Nu är detdags för sommarlov. För många barn med bokstavsdiagnoser som går i den svenska skolan väntar friheten på mer än ett sätt.
På den tiden jag studerade till lärare så hette det ”alla barn ska integreras i den svenska grundskolan”. Det är en fin tanke och jag som tänkte arbeta med funktionshindrade barn var starkt för den. Efter lärarutbildningen jobbade jag bland annat på Bräcke Östergårdsskolan, som är en skola för barn med flerfunktionshinder. Barnen hade så grava funktionsnedsättningar att det var omöjligt att integrera dem i den vanliga grundskolan.
Jag var, som sagt, väldigt mycket för integration på den tiden men insåg också att de barnen som gick på Bräcke Östergårdsskolan förmodligen mådde bäst av att få den hjälp, det stöd och den igenkänningen av andra barn med liknande svårigheter, som de fick på sin skola.
Andra barn ska i så stor utsträckning som möjligt integreras för att kunna utvecklas maximalt, tyckte jag då.
Nu, efter att min dotter som har det neuropsykiatrisktriska funktionshindret (npf) add, har manglats, pressats, mobbats och misslyckats i den vanliga grundskolan under tio års tid, ser jag det på ett annat sätt. Jag ser fördelar med att vara inkluderad i den svenska grundskolan men jag ser också många nackdelar.
Barn med npf får sällan chansen att spegla sig i andra barn med npf eftersom de går inkluderade på olika skolor. De känner sig ofta annorlunda än sina klasskamrater. Har sällan vänner. Misslyckas ofta i skolan eftersom kraven som ställs på dem ofta är orimliga för dem att nå upp till. Vi läser och hör om barn som skolvägrar och skakar på huvudet, ”så kan det väl inte få vara”. Tyvärr ser det ut så för ganska många familjer där barnet har adhd eller add.
På den ena sidan av misslyckandet står barnet med sin familj. På den andra sidan står skolan: rektor och de vanliga lärarna. Emellan står ofta specialpedagogen och försöker lösa situationer som är alldeles för komplicerade för en person att lösa.
Det stora problemet är att alldeles för många ”vanliga” lärare ännu inte har den kunskap, de verktyg och de resurser som krävs för att barnen med npf ska ha en chans att lyckas i skolan.
Med facit på hand tycker jag att det är märkligt att man beslutar att alla barn ska inkluderas i den svenska grundskolan – innan lärarna på skolorna i landet fått just kunskap, verktyg och resurser för hur man möter och hjälper barn med npf.
Att alla barn ska ha rätt att gå i den svenska grundskola är en god tanke, men först och främst måste alla barn ha rätt att lyckas i den svenska grundskolan. Som det är nu finns inte den rättigheten för alla barn.
Därför har jag börjat tvivla på inkluderingens idé. Så länge man inte har kunskapen kring barn man som vuxen ska möta så ska man inte heller ta hand om de barnen. Så länge barnen inte har chans att lyckas, att möta spegelbilder, att få vänner, så ska de inte gå inkluderat.
Inkludering är en fin tanke men som det är nu fungerar det alldeles för sällan. Därför undrar jag om inkludering inte handlar mer om kommunens behov, än om barnens? Det är billigare att ha alla barn på en och samma skola. Det är billigare att lägga skulden på barnen och deras föräldrar, än att se att bristen på kunskap och förståelse är den stora boven i dramat.
Hörde förresten en liten fågel som viskade i mitt öra att man på flera ställen startat ”miniskolor” för barn med adhd och add för att man ser att det inte fungerar i de vanliga klasserna...
Malene Larssen