Klåfingriga politiker en fara för oss alla

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-12-30

Göran Hägglund svarar på turerna i Lego-debatten

Bonnie Bernström från Liberala kvinnor är upprörd över att jag inte tycker att det är statens ansvar att lagstifta om antalet kvinnliga och manliga legofigurer. Ja, jag sägs till och med fiska i grumliga vatten.

Det är ganska talande för svensk debatt att den som inte vill använda statliga regleringar till allt som av politiker och diverse åsiktspoliser kan tänkas vara problematiskt, anses vara ett hopplöst fall.

Personligen tycker jag att det är mer problematiskt att det finns politiker som har så nära till att använda statens makt till allt – och ingenting. Dessvärre gör numera liberaler allt oftare vänstern sällskap i den ovanan.

Jag känner många föräldrar som känner frustration över rosa tyllkjolar i kontrast till monsterprydda pojktröjor. Över bristen på tuffa kvinnliga hjältar i filmer och leksaksvärlden. Men jag känner också ganska många föräldrar som inte tycker att färg och form konstituerar vare sig människovärde eller framtida möjligheter för sina barn. Och en hel del av dem tycker till och med om de kläder de köper till sina barn.

Det gemensamma för dem alla är oftast att de inte förstår vad politiker skulle ha med designen på kläder att göra, i alla fall inte som ett lagstiftningsärende.

Ur mitt perspektiv handlar den här debatten överhuvudtaget inte om huruvida Lego eller andra företag borde förändra sina produkter. Debatten handlar om huruvida politiker ska göra något åt innehållet i Legolådan. Svaret på frågan är dessvärre ganska viktigt. Vilka politiker är villiga att använda den makt de fått av väljarna till att dirigera väljarnas liv i detalj, och vilka politiker känner var politikens gränser går?

Jag är i alla fall övertygad om att politikens kärnuppgift inte är att korrigera människors vardag – exempelvis vilka legobitar de köper till sina barn, eller vilka kläder som hamnar i shoppingbagen. Som politiker ska vi ägna oss åt att få en fungerande och tillgänglig sjukvård. En värdig omsorg för våra dementa. Fungerande kommunikationer. Rimliga skattenivåer. Sånt som kanske skulle ha varit lite bättre om politiken inte i allt större utsträckning börjat handla om helt andra – och i ärlighetens namn – för det stora flertalet perifera frågor.

Min poäng; vi ska som politiker inte ta ifrån människor det personliga ansvaret för sina liv. Gillar man inte klädbutikernas utbud eller leksaksbutikernas uppställning av produkterna, måste man ta ansvar själv. Inte i första hand ropa på politiska åtgärder. De politiker som lovar bot och bättring å leksaks- och klädtillverkares vägnar ägnar sig inte bara åt fel saker, de berövar också människor deras värdighet. Värdighet att själva ha förmåga, och anförtros förmågan, att göra självständiga och aktiva val. Exempelvis hitta en leksakstillverkare som motsvarar de egna förväntningarna. Det, till skillnad från lagstiftning, är en omedelbar åtgärd – med omedelbar effekt.

När jämställdhetsdebatten förs över huvudet på människor förlorar den sin legitimitet och sin betydelse. Jag tror att själva tanken på en möjlig Legolagstiftning är en sådan företeelse. Liksom debatten om kvoterad föräldraförsäkring och diverse offentliga debatter om människors parförhållanden. Fyra av fem svenskar tycker att andra människor har liten eller ingen som helst rätt att recensera hur jämställt det egna förhållandet är. Nio av tio svenskar tycker i själva verket själva att de lever i ett jämställt förhållande.

Jag för min del, tycker att de är i sin fulla rätt att själva avgöra den saken. Liksom vilka leksaker och kläder de köper till sina barn.

Till sist; Hej igen Ulrika och Tobias!

Bra att ni var ironiska om legolagstiftningshotet. Jag tycker att ni gör helt rätt. Ni tar upp ett upplevt problem i offentligheten och ställer den som har ansvaret för legot till svars. Fortsätt gärna göra det!

Det är dock värt att notera att lagstiftningshot om diverse detaljer som rör vår vardag tas på blodigaste allvar av politiker och debattörer. Det finns nämligen gott om sådana som älskar att använda politisk makt där den inte hör hemma. Ni kanske noterade att idiotförklaringen av min uppfattning låg nära till hands för vissa debattörer. Det är där konflikten går mellan verklighetens folk och åsiktseliten. Vad politiken ska användas till. Inte nödvändigtvis mellan enskilda åsikter.

Om innehållet i klapparna är ett problem, går snabbaste och enklaste vägen till potentiell bättring genom föräldrarna. Våra barns värderingar formas varje dag, bland annat genom föräldrarnas agerande och argumenterande. Det hör till uppväxten att slåss mot sina föräldrars uppfattningar, men det är också i den kampen som barn prövar och formar sina egna värderingar. Ingenting kan få mig att tycka att den rollen ska eller ens kan tas över av någon annan. Det håller ni säkert med om!

Göran Hägglund
Partiledare för Kristdemokraterna