Ska jag packa väskan igen?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2011-01-01
Igor Ardoris: Låt oss inte brännmärka de 300 000 väljare som röstade ”fel”
När jag kom som flykting till Sverige från krigets Jugoslavien, två veckor innan jag skulle ta studenten, trodde jag aldrig att jag skulle få mitt liv tillbaka.
Hela min tillvaro var i spillror, liksom mina drömmar och mitt land. Allt jag hade kvar var en liten resväska och kläderna på kroppen. Inga drömmar, inga framtidsplaner. Mitt liv hade stulits av dem som i sin enfald gett sig på sina motståndare med våld, av dem som inte ville dela sin vardag med de som de ansåg vara annorlunda.
Jag var 18 år och jag var arg! Jag var besviken och jag skämdes. Jag skämdes över folk från mina trakter.
Jag kunde inte förstå att vuxna, som under hela min uppväxt har predikat om kärlek, respekt och tolerans, kunde bete sig så omänskligt mot varandra. Alla mina värderingar, allt som jag trodde på och var stolt över, kändes som en enda stor lögn.
Det kändes absurt att medan grannar som delat sin vardag i hela sitt liv i mitt hemland eldade upp varandras hus, sträckte ett främmande folk ut sin hand och gav mig en fristad. Jag fick chansen till ett nytt liv och till nya drömmar. Jag fick tillbaka min framtid och min tro på människan. För detta är jag er alla evigt tacksam. Ni visade hänsyn till mig, en främling och gav mig vad varje flykting drömmer om – frihet och demokrati.
Nu ser jag dock för första gången samma tendenser som fanns i mitt gamla hemland. I ena hörnet en skränande mobb som inte vill tillerkänna sina medmänniskor lika rättigheter. I det andra en medelklass som inte vill erkänna mobbens rätt att uttrycka sig. Jag vet inte om det kommer att bli aktuellt för mig att packa väskan på nytt…
Hänsyn är inte bara en passiv tolerans utan det kräver en aktiv insats. Hänsyn, respekt och medmänsklighet måste övas och odlas – inte minst när vi känner oss upprörda, provocerade och arga. Det gäller att utnyttja sin vrede, sätta den i arbete och rikta den åt rätt håll, så att den kan ge näring åt ens styrka, vishet och medkänsla.
Det krävs styrka att tillämpa hänsyn, det krävs målmedvetenhet! Om vi verkligen uppfattar kärlek, hänsyn och respekt som kärnan i vårt eget väsen krävs det att vi praktiserar dessa i vår vardag och inte bara pratar om dem. Utan denna målmedvetenhet kommer vi i ögonblickets hetta att svika våra värderingar och förråda oss själva.
Det är så sorgligt att behöva se samma misstag göras om igen, och tragiskt att vilja packa sina väskor ännu en gång. Men vart ska jag ta vägen? Vart tänker ni åka om det politiska livet präglas av intolerans och våld mot de som tycker annorlunda? Om du inte tror att du står näst i tur bara för att du för tillfället är i majoritet, läs på. Låt oss stå upp för demokratin och använda oss av demokratiska medel för att återerövra den, men låt oss inte brännmärka de 300 000 som röstade ”fel”, det skulle bara ge dem rätt.
Låt oss enas om några minsta gemensamma nämnare för hur vi kan bete oss mot varandra, hur vi ska leva ihop och hur vi kan ta hänsyn till varandras livsprojekt. Men låt det gälla alla, vara rättvist och hylla de ideal som det tagit så många år av kamp att förverkliga i detta hörn av världen. Våga låta oss ta och ge plats i tillvaron, på lika villkor. Visa hänsyn.
Igor Ardoris