Reinfeldt, erkänn att reglerna blev fel
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-12-16
Annica Holmquists dotter: Ta chansen och rösta bort de sjuka försäkringsreglerna
Jag kunde verkligen inte tro det. Nej, när det gick upp för mig att min mamma nekats sjukersättning kunde jag inte greppa det alls. Ögonblickligen tappade jag tron på Sverige som en välfärdsstat att vara stolt över. Det var att sparka på en människa som redan låg ner, och jag trodde faktiskt inte att det gick till så i Sverige år 2010.
Det som sedan hände var på alla vis oförutsett. Att jag på en obskyr navelskådarblogg skulle skriva ett av de mest lästa blogg-inläggen någonsin och röra om i valrörelsens slutskede, det hade jag aldrig kunnat föreställa mig ens i min vildaste fantasi.
Dock har den påfrestning som det mediala intresset inneburit varit värd det, på alla sätt. Jag är bara glad att jag kunde bidra till att belysa sjukförsäkringsreformens konsekvenser.
Vidare har det faktum att min mammas historia fick så stort medialt genomslag resulterat i ett enormt stöd, men jag kan inte bortse från att min mamma inte är ensam. Jag har i och med uppmärksamheten kommit i kontakt med andra sjuka som också far illa i dagens system. De har inte samma stöd, men de är också sjuka och orättfärdigt behandlade.
En rädsla jag har, när min mamma slutligen fått rätt och beviljats sjukersättning, är att det nu ska verka som att allt är löst. För det är det inte, tvärtom: de strukturella problemen består.
Det handlar inte om att folk faller mellan stolarna, som det gärna uttrycks. Det handlar inte heller om känslokalla eller inkompetenta handläggare på Försäkringskassan. Försäkringskassan agerar på mandat av riksdag och regering, som har stiftat de lagar som myndigheten har att följa. Att min mamma till slut, efter en tid som nära nog tog kål på henne, fått rätt förändrar ingenting. Vi har fortfarande en undermålig sjukförsäkring som inte tar hänsyn till individen.
Som jag ser det finns två huvudsakliga problem med nuvarande lagstiftning. Det första är sjukförsäkringens utformning med på förhand bestämda tidsgränser, som innebär att människor tvingas ur försäkringen – ja just det, det är en försäkring vi har betalat för, inget bidrag! – oavsett om de är friska eller inte. När han själv talar kan det framstå som att Fredrik Reinfeldt är en makalös karl som kan bota allt och alla inom ett förutbestämt antal dagar. Alla blir glada och friska och kommer ut i arbete. På det hela taget måste detta vara en bedrift som snarast bör belönas med Nobelpris. Eller?
Nej, att utförsäkra folk löser ingenting. Man blir inte frisk av det, har det föga oväntat visat sig. Statistiken för återgång i arbete ser inte värst ljus ut, och många tvingas i stället söka försörjningsstöd hos kommunen. Resultatet är alltså att kostnaderna flyttas till kommunerna och att de sjuka förnedras.
Det rigida regelsystemet måste luckras upp, och tidsgränserna avskaffas. Sjukdom och tillfrisknande är individuellt och då måste tids- och rehabiliteringsplaner också vara det.
Det andra problemet rör behandlande läkares svaga ställning i kommunikationen med Försäkringskassan. I dag skriver läkaren utlåtanden och intyg om patientens tillstånd och eventuella arbetsförmåga, vilka Försäkringskassan och deras förtroendeläkare sedan tolkar.
Detta kan innebära att en människa nekas sjukersättning för att läkaren inte använt sig av uttryck som faller Försäkringskassan på läppen, vilket tycks ha varit fallet för min mamma. Är detta verkligen vettigt? Ska läkare behöva formulera sig som jurister för att inte bli ignorerade? Min mening är att större vikt måste läggas vid behandlande läkares bedömning, och att förtroendeläkarna, som inte ens träffar patienten, bör avskaffas.
Jag önskar mig tre saker i julklapp. Den första är att Reinfeldt & co släpper en del av prestigen i frågan och erkänner att den här reformen gick helt åt pipsvängen, oavsett ursprungliga intentioner. Jag tror inte att de ville människor ont, men det är dags att erkänna att det blev effekten. Visst mår människor bra av att jobba, och säkert behövde sjukförsäkringssystemet reformeras. Men här blev det helt fel, det måste ansvariga politiker nu erkänna.
Min andra önskan är att borgerliga riksdagsledamöter med förnuftet i behåll ska ta emot den hand som S, V och MP sträckt ut (DN Debatt 28 oktober 2010), och rösta för den motion de rödgröna gemensamt lagt om en förändrad sjukförsäkring.
Sist men inte minst önskar jag att min mamma snart ska finna glädje i tillvaron igen och att hon ska orka leva livet – om än kraftigt beskuret av sjukdom – fullt ut.
Jag är inte nöjd, och jag slutar inte föra oväsen, förrän detta sjuka system rehabiliterats och friskförklarats.
Emelie Holmquist