Låt inte fuskarna förstöra för oss som behöver hjälp

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-17

Wenche Willumsen: Utan assistenter skulle jag inte ha ett värdigt liv

Återigen är assistansreformen ute i blåsväder. Den reform som kommit att betyda absolut mest av alla insatser som finns för personer med funktionsnedsättning. Den insats som gjort det möjligt för mig och andra med nära och stora behov av hjälp i vardagen för att klara enkla göromål såväl som mer omfattande och komplicerade. Den reform som gjort det möjligt för oss att leva som andra – så som lagstiftaren tänkte sig.

Jag har varit med så länge så jag minns hur våra liv tedde sig före assistansreformen. Hur vi tvingades att vänta för att få gå på toaletten, bestämma fjorton dagar i förväg för att göra ett biobesök, utan någon som helst möjlighet att styra över vem som skulle assistera oss – om det skulle komma någon jag tyckte om och som gillade mig eller det omvända, att tvingas ta emot hjälp från någon som man känner med hela kroppen inte alls tycker om en. En ständigt icke sinande ström av olika människor passerande genom våra liv – i stort som i smått, i nära intima situationer som på- och avklädning, handhavande av pengar och allt annat som hör livet till.

Nu har mer än femton år gått och otaliga gånger har vi som är assistansberättigade och våra organisationer fått ställa oss upp till försvar för reformens ökande kostnader. Det har vi gjort därför att vi har utgått från att kostnaderna varit berättigade, varit en följd av att behoven hos oss cirka 16 000 assistansberättigade betingar det pris reformen kostar – inte hade vi kunnat tro att kostnaderna i hög grad är en följd av ett systematiskt fuskande.

Vi har menat att det är politisk fråga och ett politiskt ansvar att försvara assistansreformen. Liksom det självklart har varit myndigheten Försäkringskassan och kommunernas ansvar att ha tillräcklig kontroll så att inte ett omfattande fusk så som nu misstänks vara aktuellt kan vara möjligt.

Som i alla sammanhang när något händer som upprör oss medborgare så kommer det nu att ropas på krafttag mot fusket. Risken är att ”barnet kastas ut med badvattnet” så att regelverket blir så detaljstyrt och svårforcerat så att mängder av assistansberättigade kastas ur systemet enbart för att blidka en upprörd allmänhet. Det är naturligtvis helt förkastligt att det över huvudtaget är möjligt att fuska inom ramen för våra socialförsäkringssystem – samtidigt är det alltid en fråga om avvägningar mellan hur ”tätt” systemet kan vara utan att det drabbar den som verkligen behöver insatsen.

Personligen tror jag inte det finns ett helt vattentätt system, jag tror heller inte att jag skulle vilja vara utsatt för ett sådant. Samtidigt vill jag ju absolut inte att det ska vara möjligt att lura vårt socialförsäkringssystem så fundamentalt som det uppenbart varit fråga om i de fall som lyfts inom media på senaste tiden.

Nu tror jag heller inte på siffran att 10 miljarder kronor skulle vara pengar det fuskas för, som polisen i Halland uppger. Det är möjligen egalt om det är 10 eller 2 miljarder – men om siffran 10 ska vara sann då skulle det betyda att hälften av kostnaderna för assistans är en följd av fusk – och det bara måste vara en felaktig uppskattning. Inte ens en tredjedel är möjligt – så mycket oärlighet finns bara inte inom assistansreformen! Då skulle vi väl ändå ha fått några signaler om det i brukar- och handikapprörelsen…?

Wenche Willumsen
Assistansberättigad och intressepolitisk samordnare
på DHR – Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder