SD:s hembygd är inte vår hembygd
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-10-02
Hembygdsförbundet: Främlingsrädda projicerar sina drömmar på oss
Hembygdsrörelsen är med nära 450 000 medlemmar en av Sveriges största folkrörelser. Gemensamt för rörelsen är att vi älskar hembygden, kvarteret, socknen, förorten och dess historia.
Vi gräver där vi står, i ett rikt folkligt kulturarv av berättelser från förr. Vi forskar i arkiven, vi tar hand om gamla gårdar, vi samlar föremål och minnen. Sedan visar vi upp allt för alla som vill se. Ungefär 3,7 miljoner människor besöker våra 2 000 föreningar och museer varje år. Det är högtider, slåtterfest, bygdespel, konserter, marknader, hemvändardagar, stadsvandringar och en mängd andra aktiviteter. Det är folk av alla slag.
Vi tror att du också någon gång besökt en hembygdsförening. Eller så har du läst någon av de över 500 böcker och tidskrifter som vi ger ut varje år.
I riksmedia är det vanligt att man gör sig lite lustig över oss. Vi framställs gärna som sinnebilden för något mossigt och bakåtsträvande. Man kan le avfärdande åt ”knätofsar och folkdans”. I lokaltidningar är det annorlunda. De vet i allmänhet att hembygdsföreningen ofta är en samlande kraft, att våra gårdar är mötesplatser för lokalt föreningsliv och att vi kan bidra till lokal och regional utveckling till exempel för kulturturism. Vi kan tillägga att det bildas nya föreningar varje år och att våra medlemmar har väldigt trevligt ihop. Många av de aktiva är äldre, men de som deltar i våra aktiviteter är människor i alla åldrar.
Hembygdsrörelsen är öppen för alla oavsett bakgrund. Vi välkomnar alla människor som delar vårt intresse för hembygden och vår demokratiska grundsyn. Vi gillar det mångkulturella samhället och vi vet att det inte alls var bättre förr. Våra arkiv berättar om tider när klasskillnaderna var stora, när okunskapen bredde ut sig och när folk fick arbeta hårt från späd ålder till ett liv på undantag i livets slutskede.
Där finns människor som sökt sig bort från armodet till nya hembygder, till Amerika och Argentina eller Alingsås och Askersund. Där finns också berättelser om valloner, tyskar och franska adelsmän och om de som förr kallades tattare, finnar, lappar och zigenare. Vi kan även läsa om smålänningar och dalkarlar, om gutar och upplänningar som lämnat sina hembygder för att leva någon annanstans i Sverige. I dokumenten från efterkrigstiden är det italienare, greker, jugoslaver och chilenare som bosatt sig i hembygden. Nu är det holländare, polacker, iranier, irakier, somalier och människor från alla världens hörn.
Alla dessa människor har fört med sig sina historier och alla har de satt spår i hembygden och i det lokala kulturarvet. Vår kultur är en levande mångfald som ständigt förnyas, genom möten mellan människor lokalt, regionalt, nationellt och internationellt. Det är det som är den svenska kulturen och vi föreställer oss att det är likadant i alla samhällen som är öppna för utveckling.
Nu efter riksdagsvalet är begrepp som svensk kultur och kulturarv plötsligt rena dynamiten. Hembygdsrörelsen har plötsligt blivit politisk. Grupper som närs av främlingsrädsla projicerar sina drömmar om en ren och okomplicerad värld fri från sociala problem, segregation och konflikter på hembygdsrörelsen som om gamla tider vore värda att sträva efter. Det är de inte.
Men vi kan lära oss mycket, till exempel hur man förr levde i bättre balans med naturen. Eller vad som kan hända när man försöker sortera upp människor. Det kommer vi aldrig att medverka till. Tvärtom vill vi bidra till att alla nya svenskar känner sig välkomna till det här fantastiska landet.
Välkommen till hembygden!
Jan Nordwall
Birger Svanström