Min dotter får inte lära sig mitt språk

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-09-10

Döve pappan: Myndigheterna gömmer sig bakom lagens paragrafer

helskärm

Jag är pappa till en dotter på tre år. Jag är också döv. Jag kan varken tala eller läsa på läppar.

För att min dotter ska kunna kommunicera med mig ansökte jag i våras om särskilt stöd i form av teckenspråksstöd hos Säffle kommun. Ett sådant stöd skulle innebära att kommunen beställer en teckenspråkig barnpedagog, eller en vuxen döv person med barnerfarenhet, som kommer till förskolan ett par timmar per vecka för att lära min hörande dotter teckenspråk.

Kommunen avslog ansökan. Motiveringen: man har ingen laglig skyldighet att ge ett sådant stöd.

Som jurist förstår jag att skälet till avslaget är skollagens konstruktion. För att modersmålsstöd eller modersmålsundervisning ska utgå förutsätts att minst en förälder har ett annat språk än svenska som modersmål – och att det språket utgör ett dagligt umgängesspråk för barnet. Min ­dotter uppfyller inte detta villkor – eftersom hon bor i Säffle och, enligt den överenskommelse jag har med hennes mamma, bara umgås med mig, som bor i Stockholm, sex veckor per år.

Men skollagen innehåller också en undantagsregel för föräldrar med ett nationellt minoritetsspråk som modersmål, såsom samiska, finska, meänkieli, jiddisch och romani chib.

Undantaget innebär att barnet kan få modersmålsundervisning även om förälderns modersmål inte är det dagliga umgängesspråket. Jag upplever det som diskriminerande att inte teckenspråk omfattas av samma undantagsregel.

Därför hänvisade jag till språklagen, som anger att kommunen måste behandla teckenspråk och nationella minoritetsspråk som likvärdiga.

Kommunen vägrade kommentera detta och hävdade att deras nuvarande insats var tillräcklig. De låter två av sina förskole­lärare delta i en teckenspråkskurs 10–15 timmar per ­termin för att kunna lära min ­dotter grundläggande tecken.

Det är som om kommunen anställer två kineser som ska under­visa svenska förskolebarn i svenska. Eftersom dessa kineser inte kan svenska får de delta i en tio till femton timmars kurs i svenska per termin. Vilka ­föräldrar skulle acceptera detta?

På drygt ett år har dessa två teckenspråkslärare inte lyckats lära min dotter teckenspråk. Vi kan alltså inte kommunicera med varandra.

I min förtvivlan gjorde jag anmälningar mot kommunen hos en rad myndigheter såsom Språk­rådet, Skolinspektionen och diskrimineringsombudsmannen.

Både Språkrådet och Skolinspektionen har valt att inte vidta någon åtgärd med anledning av språklagen och skollagens verkningslöshet.

Sannolikheten är stor att även ombudsmannen lägger ner ärendet med hänvisning till att språk inte utgör diskrimineringsgrund enligt diskrimineringslagen.

Nyligen trädde en ny skollag i kraft, som ska tillämpas på utbildningar från och med den 1 juli nästa år. Men ingenting i den nya skollagen ändrar regelverket så att svenskt teckenspråk likställs med nationella minoritetsspråk. Jag har vädjat till regeringen att se över lagförslaget – utan resultat.

Sverige har ratificerat FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det betyder att Sverige har skyldighet att hjälpa personer med funktionsnedsättning att kunna umgås med sina barn.

Ändå överväger jag nu att ge upp hoppet. Ett avgörande skäl är att jag älskar min dotter mycket högt.

Jag vill inte att hennes psykosociala hälsa och utveckling ska riskera att ta skada av att hon tvingas åka sex till åtta timmar till Stockholm för att umgås med mig – men varken kan göra sig förstådd eller förstå vad jag säger.

Richard Sahlin