Handikappade tvingas till soc
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-03-20
Debattören: Allt färre funktionshindrade har ett jobb
Tio år har gått sedan en enig riksdag bestämde att Sveriges handikappolitik ska genomsyras av ett tydligt medborgarperspektiv.
Det betyder att människor med funktionsnedsättning ska ses som fullvärdiga medlemmar av samhället, med de rättigheter och skyldigheter det innebär. Välfärdssamhällets stöd och service i de situationer då man inte själv klarar av sitt dagliga liv ska i och med det vara en rättighet.
Tre områden skulle hinnas med fram till år 2010:
Enkelt avhjälpta hinder
Tillgänglig kollektivtrafik
Tillgänglig statsförvaltning
I dag, tio år och två regeringar senare, är det dags för bokslut. Vad blev det av de storslagna planerna?
Vi på Handikappförbunden tvingas tyvärr konstatera: ett misslyckande. Medborgarperspektivet har inte slagit igenom och genomsyrar inte de politiska beslut vi ser tas i dag.
På SJ plockar man bort rullstolsplatser från tågen i stället för att utöka dem. Banverket bygger tillgängliga plattformar till gamla och otillgängliga tåg. Lika illa är det med de offentliga dokument som ska vara tillgängliga för alla medborgare. En undersökning som Centrum för lättläst gjorde år 2009 visar att bara 43 procent av Sveriges myndigheter har lättläst information på sina webbplatser. Det innebär att Sveriges lässvaga medborgare, cirka en och en halv miljon, stängs ute från stora delar av samhället.
I annan offentlig miljö – som bio, restauranger, affärer med mera – har det gjorts försumbara framsteg när det gäller tillgänglighet. Detta innebär att handikapprörelsens krav på lagstiftning är mer aktuellt än någonsin.
Full delaktighet i samhället förutsätter att människor kan försörja sig. Regeringen var redan år 2006 medveten om att arbetsmarknadssituationen för människor med funktionsnedsättning hade försämrats. Det ansågs då som angeläget att sätta fokus på förutsättningarna för att människor med funktionsnedsättning skulle få samma möjligheter till utbildning och arbete som andra.
Trots detta har sysselsättningen för människor med både en funktionsnedsättning och nedsatt arbetsförmåga gått bakåt. Mellan 1998 och 2008, det vill säga innan finanskrisen kom, har sysselsättningen gått från 56 procent till 50 procent. För befolkningen i helhet är siffrorna det motsatta: från 71 procent till 74 procent. Man kan förmoda att det fram till i dag inte har skett någon nämnvärd förändring när det gäller det förhållandet.
Den 10 mars kom Socialstyrelsens rapport ”Inkomster och utgifter för vissa personer 20-64 år med funktionsnedsättningar”. Där konstateras att det är dubbelt så vanligt att människor med funktionsnedsättning har socialbidrag jämfört med befolkningen i stort. Många tvingas avstå från läkarbesök och läkemedel på grund av privatekonomin.
Att leva med en funktionsnedsättning innebär alltså ett liv i fattigdom. Det tillsammans med förändringar i trygghetssystemen och brist på rehabilitering, ökar utanförskapet för en stor grupp människor i samhället.
Den 23 mars presenterar regeringen en skrivelse med utvärdering och förslag på fortsättning av den nationella handlingsplanen för handikappolitiken.
Vi förutsätter att den innehåller högt ställda mål. Tidigare utställda löften måste uppfyllas. Sveriges ratificering av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning förpliktar ytterligare.
Att sätta upp handikappolitiska mål utan några sätt att mäta resultatet, är i sig ett misslyckande. Vi kräver att det ska finnas en årlig övervaknings- och uppföljningsfunktion där handikapprörelsen är en likvärdig part. Vi kräver full delaktighet – inget annat duger!
Ingrid Burman