Ni tycks skita i oss inom hemtjänsten
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2015-04-08 | Publicerad 2015-04-02
Undersköterska: Vi drar det tyngsta lasset – med sämst förutsättningar
Jag arbetar inom hemtjänsten. Just nu har många av de kunder jag går till vinterkräksjuka. Sängar är nerkräkta, kläder är nerkräkta och kunderna likaså.
Kundernas släktingar håller sig långt därifrån. De vill inte bli smittade.
Det vill inte jag heller, men kan tyvärr inte vägra att gå till en kund som lider av vinterkräksjuka. Jag säger ”tyvärr” eftersom jag liksom alla andra människor inte tycker om att må illa och kräkas. Jag har barn. Inte heller de tycker om att må illa och kräkas. Och vinterkräksjukan är väldigt smittsam.
Man skulle kunna tänka sig att jag får någon slags kompensation för detta. Kanske lite högre timpenning för de timmar jag tillbringar med kräksjuka kunder. Men det får jag inte. Inte heller får jag betalt den första dagen jag är hemma i min sjukdom, det är som bekant en karensdag. Andra dagen får jag 80 procent av lönen.
Som tack för att jag vårdar vinterkräksjuka människor, får jag alltså kräksjuka och lägre lön på grund av sjukfrånvaro och vab för mina barn, som ju också smittas.
Inte heller har jag några arbetskläder eftersom det tydligen inte anses lika viktigt för oss, som det är för undersköterskor på sjukhus och äldreboenden. Där är det jätteviktigt med arbetskläder. Det får man lära sig. Man måste tvätta dem varje dag och ta på sig nya den nästa.
När man jobbar inom hemtjänsten är det där jätteviktiga med arbetskläder som bortblåst.
Jag har arbetat inom äldrevården och vet att jag utför exakt samma sysslor inom hemtjänsten som där, men under sämre förhållanden.
Vi har ingen rätt till fikaraster.
Vår arbetsmiljö är beroende av vilken typ av hem våra kunder bor i. Om kunden inte vill ha en höj- och sänkbar sjukhussäng så måste kunden inte skaffa en sådan.
Draglakan, för att underlätta förflyttning av sängliggande kund vid blöjbyte, får man tjata sig till och ofta har man redan hunnit förstöra ryggen innan ett sådant väl kommer på plats.
Vi sköter om kundens hygien med de artiklar kunden har. Alla vill inte lägga pengar på tvättlappar och mild parfymfri tvål och salva som lindrar blöjeksem. Det kan bero på fattigdom, snålhet eller helt enkelt åsikten att allt sådant är onödigt.
Varje liten minut av våra arbetsdagar registreras. Ibland kan arbetsgivaren printa ut ett papper av vår arbetsdag och fråga vad vi gjorde där och där och där, tider vi inte varit inloggade hos en kund. Då får man berätta att ”där var jag på toaletten” och ”där stannade en anhörig mig i porten och småpratade om sin mamma.”
Vi förväntas föra journaler i telefonen. Vi ska ha kontakt med biståndshandläggare, anhöriga och arbetsterapeuter och disktriktsköterskan – men absolut inte i kundens hem. Vi gör det stående utanför kundens dörr – inget kontor för oss.
Man kan säga att många av de arbetsmiljö- och hygienregler som undersköterskor på äldreboenden och sjukhus får ta del av inte gäller oss i hemtjänsten. Detta trots att samhället alltmer förlitar sig på hemtjänst för vård av äldre och sjuka. Det finns inga platser på äldreboenden och sjuka människor skickas hem från vården, fast de inte är färdigbehandlade.
Det är vi inom hemtjänsten som får dra det största lasset i äldrevården. Vi vårdar fysiskt sjuka och dementa människor i deras hem.
Det känns inte som att någon över huvudtaget bryr sig om våra arbetsförhållanden, varken vårt fack Kommunal eller ”de som styr”. Det känns som att samhället använder personalen inom hemtjänsten som någon slags engångsförpackningar, som man kan kasta bort när vi har gått sönder. För det finns alltid nya människor man kan ta för sig av i denna arbetslöshets tid, nya människor att köra slut på.
Ni skiter i oss helt enkelt.
Undersköterska