Oroande mobilisering bland svenska nazister
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2014-03-19 | Publicerad 2014-03-18
Expo: 90-talets skinnskallerörelse har växt upp – och hittat nya strategier
Den senaste tidens uppmärksammade nazistiska våldsdåd har väckt frågan om den svenska extremhögerns utveckling. Många gånger utgår analysen från en känsla. Eftersom mediers fokus riktas mot nazisterna så upplever vi att hotet är större än tidigare. Men hur är det egentligen?
2009 presenterade Expo sin första årsrapport, sedan dess har vi mätt utvecklingen i den rasideologiska miljön; de grupper bortom Sverigedemokraterna som vill skapa ett rasrent Sverige.
Vi räknar bland annat flygbladsutdelningar, demonstrationer och konserter. Det säger förstås inte allt, men tillräckligt för att få en bild av utvecklingen. Och resultatet för förra året är i allra högsta grad oroande. Aktivitetsgraden är den största vi har kunnat notera. Dessutom kommer Svenskarnas parti att kandidera i minst 30 kommuner i höstens val. Sammantaget ser vi den största mobiliseringen av den nazistiska rörelsen sedan andra världskriget.
De två grupper som fullständigt dominerar den rasideologiska scenen, åtminstone i aktiviteter räknat är Svenskarnas parti, följt av Svenska motståndsrörelsen. De gynnas båda av Sverigedemokraternas inträde i riksdagen och kompletterar varandra.
Sverigedemokraterna har förvisso inte vunnit särskilt mycket politisk makt, men närvaron i den politiska vardagen förskjuter gränserna för vad som kan sägas. Svenskarnas parti kan rekrytera sympatisörer genom att, precis som Jimmie Åkesson, kritisera det mångkulturella samhället. För att sedan lägga till att man, till skillnad från SD, är beredda att ta till nödvändiga åtgärder för att komma åt ”problemet” på allvar.
Svenska motståndsrörelsen kan i sin tur peka på Svenskarnas partis anpassning till etablissemanget och framställa sig som den renläriga nationalsocialistiska gruppen. De är fanatiker och stolta över det.
Så har en trappa av extremism formerats. För de som vill in i politiken, och inte platsar i Sverigedemokraterna, finns Svenskarnas parti. För den som inte tror att revolutionen nås via valurnorna finns Svenska motståndsrörelsen. De dominerande grupperna dukar upp ett prydligt och aptitligt smörgåsbord, i en tid av hunger.
De är dessutom inte ensamma. Europa befinner sig i kris, den sociala utslagningen ökar och förtroendet för politiker minskar. Extremhögerns inflytande ska inte överdrivas. Men de har ett gyllene läge. Och för den rasideologiska miljön finns europeiska föregångare. Svoboda i Ukraina har gått från att vara ett marginaliserat nazistparti till att sitta i regeringen. Grekiska Gyllene Gryning har utnyttjat social oro och tävlar om platsen som tredje största parti i grekiska opinionsmätningar.
1990-talets extremhöger syntes och hördes. Men politiskt var den ett misslyckat kapitel. Sedan dess har den nationella rörelsen blivit mer uppdelad. Sverigedemokraterna har nått riksdagen genom att distansera sig från den rasideologiska miljön. Det övergripande politiska målet är fortfarande att skapa ett homogent Sverige, men där kulturen avgör människors värde.
Den rasideologiska miljön har rört sig i skuggan, sökt nya vägar och träder nu fram. 1990-talets skinnskallerörelse har växt upp, burit med sig drömmen om en revolution och hittat nya strategier.
Mobiliseringen ökar risken för högerextremt våld, skapar oro bland befolkningen och kan skapa en rädsla hos journalister som bevakar lokala nazistgrupper.
Utvecklingen ställer det demokratiska samhället på prov. Nu är det upp till såväl skola, rättsväsende och medborgare som tror på ett samhälle där vi lever tillsammans på lika villkor att anta utmaningen.
Daniel Poohl
Anna-Sofia Quensel