De sociala klyftorna delar svenska städer
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2013-06-13
Katarina Gunnarsson: Utsatta bostadsområden är inte bara ett storstadsproblem
I debatten runt bränderna och stenkastningen i Husby har många debattörer vänt och vridit på problemen i storstädernas förorter.
Men vad alltför få tagit upp är att det inte längre bara handlar om storstädernas förorter. Liknande utanförskapsområden finns även i små och medelstora städer. Och de uppvisar minst lika alarmerande siffror då det gäller antalet unga utan arbete eller studier, låga snittbetyg och långvarigt bidragsberoende.
Det är viktigt att det inte glöms bort i debatten. För i dessa bostadsområden har det också brunnit bilar och kastats sten de senaste veckorna – utan att så många analyserat varför.
I reportageserien ”Det delade Sverige” har vi för Sveriges Radios räkning rapporterat från de här platserna. Vi har bland annat besökt några av de områden som regeringen i sitt arbete med så kallade Urbana utvecklingsområden lyft fram som de 15 mest utsatta bostadsområdena i Sverige. Hälften av dessa ligger inte i storstäderna, utan i mindre städer.
Vi har besökt Tjärna ängar i Borlänge, Hässleholmen i Borås, Lagersberg i Eskilstuna, Skäggetorp i Linköping, Andersberg i Halmstad, Nävertorp i Katrineholm, och Araby i Växjö.
Och det är inte en slump att vi kallat reportageserien för ”Det delade Sverige”. För det vi har sett på de här platserna är hur det de senaste åren växt fram djupt segregerade bostadsområden även i mindre städer. Och inte nog med det – de socioekonomiska skillnaden mellan dessa och omkringliggande bostadsområden blir bara större. Det vittnar inte bara de hundratals människor vi pratat med på torg, gator, i trappuppgångar och i gångtunnlar om. Det visar även den statistik som SR låtit Statistiska centralbyrån ta fram.
I området Lagersberg i Eskilstuna lever 72 procent av barnen i vad EU definierar som ”risk för barnfattigdom”. På andra sidan vägen, i ett villaområde, är siffran tre procent.
I Hässleholmen i Borås berättar eldsjälar i området hur skolorna blivit mindre likvärdiga. Tidigare var föräldrarna från det närliggande villaområdet i Borås tvungna att ha sina barn i skolan i Hässleholmen, men i och med det fria skolvalet har de flesta valt bort den invandrartäta skolan som nu blivit helt segregerad. Snittbetygen har sjunkit drastiskt. Och så ser det ut i alla små och medelstora städer vi besökt. Det har vuxit fram utpräglade ”svenskskolor” och rena ”invandrarskolor” och betygsskillnaderna dem emellan bara ökar.
I Tjärna ängar i Borlänge brottas kommunpolitikerna med problemet att många av de nyanlända har en mycket låg utbildningsnivå, eller ingen skolgång alls, med sig från sina hemländer. Integrationsansvariga oroar sig för att det kan växa fram en ny permanent fattigklass i området. Pappersbruket har varslat, de få jobb som gick att söka krävde att man var utbildad processingenjör. Arbetsmarknaden är mindre. ”Här på bruksorten städar vi själva och klipper vårt eget gräs”, sa en man vi mötte. ”Den där typen av tjänstejobb som Reinfeldt pratar om har ni bara råd med i Bromma i Stockholm, inte här i Borlänge”.
Men i Andersberg i Halmstad har man lyckats vända en del av utvecklingen. Det kommunala bostadsbolaget har satsat 200 miljoner på att rusta upp miljonprogramsområdet. Lokala arbetsförmedlare hade anställts och placerats i områdets centrum. De boende har gått ihop i grannsamverkan och återtagit makten över sitt område. Tillsammans har de motat bort knarklangarna som tidigare stod i portuppgångarna.
Det finns många berättelser om utanförskapsområdena runt om i Sverige.
Låt inte berättelsen om det nya Sverige börja och sluta i Husby.
Katarina Gunnarsson