– Vår skyldighet att hjälpa Camilla

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2012-02-15

Debattörerna: Var fjärde vårdplats på en av landets säkraste anstalter upptas av patienter som inte är dömda för brott

Louise var sexton år när en polisbil rullade in på den barnpsykiatriska avdelningens uppfart. Den hade kommit för att köra henne till en av landets säkraste rättspsykiatriska kliniker. Louise var nätt i kroppen och hade inte dömts för något brott, men hade ett självskadebeteende som barnpsykiatrin inte klarade av att hantera.

Den som har läst om Louise i vår bok ”Slutstation rättspsyk” vet hur det slutade. Louise och ytterligare en tonårsflicka omkom sex veckor senare, i en brand anlagd av en medpatient.

Branden på rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö sommaren 2003 kunde ha satt punkt för den olyckliga utveckling som tagit fart kring millennieskiftet, som innebar att rättspsykiatriska kliniker användes som avstjälpningsplats för svårt självskadande kvinnor.

Så blev inte fallet.

Förra veckan rapporterade tidningen Dagens Samhälle att det just nu vårdas 28 kvinnor med självskadebeteende på rättspsyk i Växjö. Det innebär att var fjärde vårdplats på en av landets säkraste anstalter upptas av patienter som inte är dömda för något brott.

Dessa 28 kvinnor representerar 28 unika misstag, men det är inte kvinnorna själva som är misstagen. Det är deras respektive hemlandsting som misslyckats att bereda kvinnorna god vård.

Förklaringen till denna olyckliga utveckling är tragiskt simpel: den hjälp som idag finns att tillgå är både otillräcklig och bristfällig. Detta trots att det gått åtta år sedan BRIS för första gången slog larm om unga som skadar sig själva. Det saknas resurser, kompetens och en genuin vilja att lära sig hantera problematiken. Nödlösningar riskerar att förhala mer beständiga lösningar, och så länge rättspsykiatriska kliniker fortsätter att ta emot kvinnor med självskadebeteende finns ingen anledning för den vanliga vården att utveckla evidensbaserade behandlingsformer.

Nu slår BRIS återigen larm om den psykiska ohälsan bland unga. Förra året tog BRIS emot 2995 samtal från barn som handlade om självskadebeteende eller självmord. Socialstyrelsen rapporterade att 121 unga under 25 år tog sitt liv under 2010. Hur kommer det sig att vi inte lyckas bryta den negativa trenden? Hur kan vi tillåta att den enda klinik i Sverige som säger sig kunna erbjuda specialistvård för unga med svårt självskadebeteende, är en rättspsykiatrisk regionklinik? Detta borde vara högprioriterade frågor i Sverige, en stolt rättsstat som säger sig utgå från barnets bästa.

Det är det inte. Medan politiker och ansvariga vårdgivare fortsätter att skylla ansvaret på varandra, rinner livet iväg för de unga som behöver hjälp.

En av dem är nittonåriga Camilla som Aftonbladets blogg ”Sjukt jobbigt” berättat om. Sedan ett drygt år tillbaka sitter hon inspärrad på rättspsykiatriska kliniken i Öjebyn för att hon har ångest och självmordstankar. Socialstyrelsen har konstaterat att kliniken, som framför allt vårdar dömda män, inte kan erbjuda någon vård som är anpassad för Camillas problematik. Varje dag hon tvingas vara kvar på kliniken är ett svek från vuxenvärlden, från vården och från hela samhället.

Mer än åtta år har gått sedan Louise och hennes nittonåriga medpatient dog i branden på rättspsyk i Växjö. Vi vet inte hur många som skickats till rättspsyk eller mist livet för att det saknats goda behandlingsformer för självskadebeteende, men vi vet att det behövs omfattande satsningar på vården av unga som skadar sig själva. Vi kan inte längre hjälpa Louise, men det är vår skyldighet att hjälpa Camilla och andra unga i samma situation.

Thérèse Eriksson, beteendevetare

Sofia Åkerman, sjuksköterska