Läkare, börja ta oss patienter på allvar
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2011-06-10
Debattören: Jag hade cancer – men fick kämpa för att bli trodd
Den 16 februari fick jag beskedet: ”Du har cancer i tjocktarmen”.
Självklart blev jag chockad över beskedet, men inte så chockad som man kanske kan tro, för jag hade nämligen känt på mig, anat, på något sätt vetat, att en tumör växte inom mig. Nu fick jag bevis och jag kunde släppa taget till läkarna. Jag hade gjort mitt.
För det var en kamp att bli trodd. Särskilt för en person som jag, som tror att varenda litet kroppsligt symptom är ett tecken på att livet är på väg att rinna ur mig. Både anhöriga och vänner suckar över min hypokondri. Men denna gång var det annorlunda. Jag kände så intensivt att något var fel.
Egentligen hade jag inga stora symptom, utan mer diffusa, som ett obehagligt hugg under ett revben på höger sida som kom och gick. Det sitter något där, något sitter i vägen, tänkte jag.
Till slut fick jag nog och på annandag jul 2010 uppsökte jag akuten. Jag vet att man inte ska betunga akuten med diffusa magproblem, men efter att läkarna missade att min son hade diafragmabråck som nyfödd så är jag som en bulldozer i vården. Jag fullkomligt manglar mig fram med hjälp av min ångest och hoppar resolut över den första vårdinstansen, vårdcentralen. För jag orkar inte harva runt, invänta provsvar, komma tillbaka och eventuellt få en remiss till ett besök några månader fram i tiden. Den oro, ångest och pina det innebär för både mig och min familj är inte nådig. Därför söker jag expertisen direkt. Så, två gånger uppsökte jag akuten för att få hjälp med min mage och min oro.
Andra gången mötte jag en kirurg som inte trodde att jag hade cancer eller något annat farligt, möjligtvis en inflammation i tarmen, men som tog min oro på allvar. Jag skulle få gå igenom en koloskopi för att utesluta inflammation och för att få mig att släppa oron på cancer. Allt gick nu ganska fort och den 16 februari fick jag alltså beskedet att jag hade cancer.
Jag blev tagen på allvar för att jag genom min tidigare negativa erfarenhet numera kräver att bli tagen på allvar, och att jag genom mitt yrke som journalist är van vid att ta mig fram och få svar.
Men jag tänker på alla de som inte vet, vågar eller kan ta sig fram, som litar så blint på läkarna och låter tiden gå. Som har sådan respekt för läkarkåren att de inte vågar fråga, stöta på, för att få reda på vad de lider av. Alla som riskerar att missas av sjukvården.
Sedan jag fick beskedet har flera personer hört av sig till mig och beskrivit hur de har blivit misstrodda av vården. De har sökt för sina åkommor men har mötts av svar som: ”Stressa mindre”, ”Det är normalt att vara trött när man har småbarn”, ”Du har lågt blodvärde för att du inte äter kött” och liknande. Efter många månader har det sedan visat sig att de faktiskt har cancer som då hunnit sprida sig. Då det har varit för sent att bota.
Så, ta oss patienter på allvar. Se oss inte som en massa, utan som en individ som faktiskt kan känna på sig om något inte står rätt till i den egna kroppen. Utred tills motsatsen har bevisats, inte tvärtom.
Cecilia Läckberg Blom