Gamla Mona kunde inte bli Nya Mona
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-11-15
Widar Andersson: Nästa S-ledare bör lära av Reinfeldt
I går eftermiddag blev den socialdemokratiska riksdagsgruppen plötsligt högintressant. Någon av de 112 ledamöterna kommer att bli ny partiledare efter Mona Sahlin. De i riksdagsgruppen som är tända på att åta sig Sveriges för dagen svåraste politiska uppdrag, bör träda fram öppet och otvunget.
Många fnyser åt personstrider. Personliga ambitioner anses vara mindre fina än politiska program. Det är emellertid ett tankefel att kritisera personstrider med argumentet att de stjäl kraft från diskussionen om ”förnyelsen av politiken”. Det grundläggande felet med den typen av tankar är att de bygger på föreställningen om partiledare som fjärrstyrda leverantörer av en politik som några andra bestämt.
S-politiken förnyas inte genom rådslag och seminarier. Politiken har förnyats när partiledaren ansett att det varit nödvändigt att anpassa partiets position till rådande läge. Förnyelse inträffade till exempel när Olof Palme höll ett brandtal mot USA:s bombningar av Hanoi, när Ingvar Carlsson i ett krispaket meddelade att Sverige skulle söka medlemskap i EU eller när Göran Persson kastade in ett maxtaxebeslut i valrörelsens slutspurt.
Precis på samma sätt förhåller det sig med Moderaternas Fredrik Reinfeldt. Han är ingen robotpolitiker som utför en förnyelse som har bestämts av partistämmor och aktiva partimedlemmar. Reinfeldt och hans ljusblå bunkergäng har tvärtom talat om för partistämmor och aktiva medlemmar vad förnyelsen innebär.
Lek med tanken att till exempel Gunnar Hökmark blivit partiledare i stället för Fredrik Reinfeldt. Vad hade Moderaterna varit då? Knappast särskilt Nya i alla fall.
Strider om politikens positioner står således inte i motsättning till diskussioner om politikens förnyelse.
Moderaterna hade turen att drabbas av ett katastrofval redan 2002. Det gick ett halvår av bråk, gny och gnäll. Sedan kastade Bo Lundgren in handduken. Genom tur och skicklighet fanns flera dugliga förändrare till hands. Fredrik Reinfeldt och hans förtrogna struntade i partiets gamla inrökta falangstrider. De skapade de Nya Moderaterna. Därmed blev de relevanta för många människor som av födsel och ohejdad vana röstat på Socialdemokraterna.
Socialdemokraterna har nu inlett en liknande resa. Mona Sahlin skulle förvisso haft kraft och insikt nog att leda en rejäl positionsförändring för Socialdemokraterna, men antalet möjliga comebacker var redan förbrukade. Gamla Mona kunde inte bli nya Mona Sahlin en gång till. Därför gör hon rätt som lämnar över stafettpinnen till en ny entreprenör.
Jag har läst otaliga betraktelser där Socialdemokratin nu sägs stå i ett vägskäl där antingen höger- eller vänsterfalangen ska ta kommandot. Sådana betraktelser bygger på erbarmligt oskarpa analyser. Inom partiet finns en liten vänsterfalang. Det vet alla.
Vänstersidan har sällan någon betydelse för den praktiska politiken. De få gånger vänsterfalangen haft genomslag har det gått åt helsike för Socialdemokraterna. En gång tvingade de på Socialdemokraterna löntagarfonder. En gång lyckades de tvinga på Mona Sahlin ett samarbete med Vänsterpartiet.
Vid sidan av vänsterfalangen finns den stora huvudfåran av partiet. De är vare sig höger eller vänster. De är Socialdemokrater kort och gott. Fiktionen om högervänsterfalanger är skapad i en symbios mellan vänstersossar och borgerliga spindoktorer. Vänstern gillar falangtänket eftersom deras egen betydelse förhöjs. Borgerligheten gillar falangtänket eftersom det ger en angenäm bild av socialdemokratisk splittring.
Reinfeldts Nya Moderater rensade bordet från de interna och väljarfrämmande konflikter som falangeriet orsakade. Mona Sahlins tronföljare måste göra sammaledes. Glöm höger och vänster. Fram med fräscha socialdemokrater som vill vara med mitt i verkligheten och som inte sitter och väntar på några program som ska tala om för dem vad de ska göra.
Widar Andersson