Mona Sahlin krigade in i det sista
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-14
Johan Ingerö om Mona Sahlins avgång
Hon krigade in i det sista. På annat vis kan man inte beskriva Mona Sahlins agerande under den gångna veckan.
När hon ställde sig bakom SSU-kravet om att hela partistyrelsen, inklusive dess mäktiga verkställande utskott, skulle ställa sina platser till förfogande tolkades det på flera håll som ett svaghetstecken. Jag menar tvärtom att det var ett aggressivt motdrag. Mona Sahlin har fått mycket kritik både före och efter valet. Genom att tvinga ut hela ledningen på spelplanen tvingade hon fram en djupare debatt i partiet än den om hennes person. Samtidigt försökte hon få sina eventuella utmanare att visa sina kort. Den som vill peta ledaren bör även föreslå en ersättare, menade hon utan att säga det rakt ut.
Det var ett bra drag. Det bästa hon kunde göra, i den situation hon befann sig. Men det räckte inte. För första gången har det socialdemokratiska partiet tvingat en ledare att avgå. Sahlin blir också den första S-ledaren sedan Claes Tholin (ordförande 1896-1907) som avgår utan att ha varit statsminister.
Mona Sahlin har därmed skaffat sig en trist plats i historieböckerna. Men för partiet är den historiska dimensionen av hennes avgång än mer dramatisk. Nu har socialdemokratin till sist blivit ett riksdagsparti bland andra. Från och med nu måste varje S-ordförande förtjäna posten som statsminister, snarare än få den på köpet tillsammans med partiledarklubban.
Vad gjorde hon fel? Månaderna fram till kongressen kommer partiets olika falanger ägna åt att internbråka om samarbetet med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, om den märkligt motsägelsefulla skattepolitiken med å ena sidan ursinnig kritik mot Alliansens skattesänkningar och å andra sidan löften om ytterligare massiva sänkningar för pensionärer samt inte minst om frånvaron av verklig politisk förnyelse. Just det som Mona Sahlin utlovade när hon valdes till ordförande 2007.
Själv menar jag att Mona Sahlin aldrig hade potential att bli statsminister. Hon tycktes aldrig riktigt växa ur den dräkt hon fick för tjugo år sedan, då hon agerade underhållande färgklick bredvid den gråe och grinige Ingvar Carlsson. Hennes stora problem identifierade hon själv när hon som nyvald partiledare intervjuades i tidningen Kupé om vilka frågor hon betraktade som viktigast för Sverige. Hon svarade könsneutrala äktenskap, fler vindkraftverk och stopp för ombildning av hyresrätter.
Oförmågan att koppla ett intellektuellt och sakligt helhetsgrepp om den politiska debatten, och oförmågan att förstå vilka frågor som spelar roll för vanligt folk, blev hennes fall. Men Mona Sahlin var naturligtvis inte roten till socialdemokratins problem. Snarare var hon problemens mest synliga symptom.
Socialdemokratiska partiet över hela Europa har i skrivande stund ungefär samma problem. De har sedan åttiotalet kämpat med sin identitet i en värld där ekonomin inte längre kan kommenderas, där löntagarna inte längre är ett homogent kollektiv och där gamla klasstrukturer har gett vika för nya, mer komplexa sådana. Dagens hantverkare och fabriksgubbar bor i villa, semestrar utomlands och kör Audi och BMW. Och de är tveksamma till att betala skatt för folk som år efter år själva inte arbetar. Nästa S-ledare måste förstå det nya klassamhället, snarare än drömma nostalgiskt om den ädla kampen mot det gamla.
Med den sittande ordföranden ur vägen går nu socialdemokratin in i nästa fas, nämligen att skaka fram ersättare. Personkriget är med andra ord långt ifrån över. Stridslinjen har under de senaste dagarna dragits mellan högersossen Thomas Östros, som vill gå på jakt efter Moderaternas medelklassväljare, och Morgan Johansson som vill återgå till traditionell staten-vet-bäst-politik.
Samtidigt kommer kvinnoförbundet med stor sannolikhet kräva att även nästa partiledare blir en kvinna. Sahlin blev ju inte statsminister, och ambitionen att tillsätta landets första kvinnliga sådan lär inte kvinnoförbundet vilja kompromissa med. Och naturligtvis kommer LO att kräva att nästa ordförande, till skillnad från Sahlin, ska vara rejält fackligt förankrad.
Det är alltså en extremt komplicerad kravprofil på den som i vår ska ta över partiet. Jag avundas inte den som till slut får jobbet.
Johan Ingerö