Vänsterpartiet fällde samarbetet
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-10-26
Erik Laakso (S): När S och MP tog med V försvann nytänkandet
Det rödgröna samarbetet är över. I alla fall i den form som inleddes för snart två år sedan. Nu kan stegen tas mot något helt nytt som kan bädda för något bra i framtiden. Kuppmakarna som pressade in Vänsterpartiet i en form som vare sig det partiet passade i eller som resten av “partiklarna” i samarbetet kunde fungera tillsammans med, bär det stora ansvaret för det misslyckade samarbetet. Men även Mona Sahlin bär ett stort ansvar när hon inte visade sig vara den ledare som samarbetet krävde. Detta är viktiga lärdomar att ta med sig för framtiden och konsekvenser av det är givetvis önskvärda, men det är ändå inte det primära exakt i det här ögonblicket.
När de gröna språkrören och den socialdemokratiska partiordföranden i oktober 2008 presenterade en helt ny form av samverkan så fanns det något fräscht och spännande i hela projektet. Visionen var långsiktig, den skulle berika båda partierna och det skulle kunna erbjuda en inbrytning över blockgränserna för att skapa breda överenskommelser för framtiden. Två månader senare bröts allt ned i ett framtida misslyckande. Vi var några som sa det och såg det redan då, i dag är det tydligt att vi hade rätt hela tiden, och nu vågar fler säga det också. Med Vänsterpartiet med i samarbetet försvann det fräscha och spännande, långsiktigheten fick ge vika för valkampanjen och berikandet uteblev fullständigt samtidigt som varje tänkbar öppning för blocköverskridande samverkan grusades totalt. Bättre än så kan inte ordet ”fiasko” beskrivas.
I dag kom så beskedet att det rödgröna samarbetet tar en paus, det är följdriktigt och naturligt med tanke på valresultatet och med tanke på hur motsträvigt arbetet gått till och med när det fanns någon sorts gemensamt mål utöver att vinna valet.
Återstår det då något positivt i spillrorna av det rödgröna samarbetet? Ja, utan tvekan är det så. Men det är främst Socialdemokraterna som måste ta krafttag för att kunna vara en del av en positiv framtid. Miljöpartiet står i dag starkare i svensk politik än de någonsin gjort. Trots det ingår de inte i regeringsunderlag. Det är partiets viktigaste mål, de vill regera och de kommer göra vad som krävs för att nå det målet. Men till skillnad mot Socialdemokraterna så vet Miljöpartiet varför de vill regera, de drivs av en vision, av ett mål med sin politik. Socialdemokraterna vill regera för det är vad socialdemokrater gör. Den linjen fungerar inte längre.
Om Socialdemokraterna vill återkomma i regering under överskådlig tid krävs det att kontakterna med Miljöpartiet underhålls och vårdas. En stor portion ödmjukhet i de kontakterna är också nödvändiga för att det ska fungera. Sahlin bär nu ett ännu större ansvar än tidigare och det består huvudsakligen i att värna framtidsplanerna i väntan på en ny partiledare som tillsammans med Miljöpartiet kan utgöra ett trovärdigt regeringsalternativ. Med lite tur och en stor portion strategisk skicklighet kan det stå klart redan 2014. Men den gemensamma visionen måste sträcka sig mycket längre än så. Varför inte ta vid där ni började 2008, skissa på en vision för 10 år framåt. Gör den bred så att socialliberaler och miljövänner i mitten av det politiska spektrat känner samhörighet och tilltro. Och var tydliga med att Vänsterpartiet är ett ytterlighetsparti som gärna får stötta regeringsalternativet om de önskar men att de inte får något avgörande inflytande.
Intentionen med en regeringskoalition var rätt och riktig. Om partierna en tid nu får chansen att slicka såren och fundera på alternativen så står möjligheterna åter att erbjuda väljarna ett bra grönt mitten-vänsteralternativ i svensk politik. När samarbetet nu läggs på is finns möjligheten för S och MP att åter sitta ned tillsammans och resonera om hur visionen för 2024 ska kunna arbetas fram och vad det kan få för konsekvenser i Rosenbad efter nästa val.
Erik Laakso