Inget biter på Teflon-Thomas
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-10-14
S-debattören: Oavsett vad Bodström väljer har vi inte sett det sista av honom
Thomas Bodström är en man utan motstycke i svensk socialdemokrati. Trots att han ibland anklagats för att tillhöra sosseadeln, hans pappa Lennart var utrikesminister 1982-85 och utbildningsminister 1985-89, kom inträdet i politiken år 2000 som en överraskning för snart sagt alla. Inte minst Bodström själv.
Med sitt – för att vara politiker – bildsköna yttre, sin medelklasslivsstil, stora familj samt förflutna som elitfotbollsspelare och advokat, passar Thomas Bodström inte in i bilden av en typisk socialdemokrat i partiets toppskikt. Han har också gjort många livsval efter utnämningen till statsråd som fått människor att höja på ögonbrynen.
Bodström är onekligen en person som väcker känslor. Under sina sex år som justitieminister gav han bland annat upphov till begreppet Bodströmsamhället, vilket syftade på vad hans kritiker ansåg vara Bodströms vision av ett storebrorssamhälle där brottsbekämpning prioriterades framför personlig integritet. Och onekligen har Thomas Bodström arbetat för att ge polisen stora möjligheter att avlyssna och bevaka privatpersoner som endast har begått mindre brott eller bara är misstänkta för att planera brott.
Hans egen kommentar till det begrepp han gett namn åt var att döpa sin egen blogg till just ”Bodströmsamhället”.
Men Thomas Bodström har också fått mycket kritik för sitt mångsysslande. Redan under sin tid som statsråd skrev han boken ”700 dagar i Rosenbad”, och efter att ha tagit plats i riksdagen har han producerat ytterligare tre böcker. Han har dessutom hunnit med att vara ordförande i Ecpat, bli invald i kyrkofullmäktige, återuppta sitt arbete som advokat och sitta i styrelsen för skolföretaget Pysslingen – allt parallellt med riksdagsuppdraget.
Såväl debatten om brottsbekämpning och integritet som lämpligheten i att som socialdemokrat ta plats i ett friskoleföretags styrelse borde, enligt tidigare erfarenheter av hur journalistiken och politiken fungerar, ha fått Bodström att avgå. Men all kritik verkar bara rinna av honom. Så till den milda grad att vi är många som undrat om mannen har någon slags ytskikt av teflon, då inget tycks fastna.
Men när han så under en mycket tuff valrörelse plötsligt drog till USA för att leta hus åt familjen, i syfte att bo där åtminstone under hösten 2010, verkade det bli för mycket för många. Även bland dem som tidigare försvarat Bodström höjs nu röster om att han borde lämna sin riksdagsplats.
Själv är jag väldigt kluven. Å ena sidan tycker jag att det är fantastiskt att socialdemokratin har utrymme för människor med hög personlig integritet och som beter sig annorlunda än vad som förväntas av dem. Och jag är övertygad om att Thomas Bodström lockat fler nya S-röster än vad han skrämt iväg. Å andra sidan hyser jag väldigt stor respekt för riksdagsuppdraget och tycker att våra folkvalda borde göra det också. Det är inte rimligt att kandidera till ett uppdrag och sedan utebli – vilket i praktiken varit fallet då Bodström inkommit med sin ledighetsansökan för sent.
I går eftermiddag behandlades frågan om ledighet av riksdagens talman och partiernas gruppledare. Beskedet blev att ansökan avslogs. Därmed blir nu Bodström tvungen att välja mellan att åka hem till Sverige eller hoppa av riksdagsuppdraget. När detta skrevs hade han ännu inte meddelat hur han gör.
Men oavsett hur Bodström agerar är detta knappast det sista vi hör av honom inom politiken. Jag tror att Bodström representerar något nytt i svensk politik som vi kan komma att få se mer av; människor som kombinerar en gedigen politisk övertygelse med att vara egna starka varumärken. De balanserar på såväl den partipolitiska vägen som andra, delvis parallella stigar. De är trogna men inte alltid lojala. Och de innebär en högre grad av oförutsägbarhet för såväl sina partier som oss väljare.
Kanske är detta den verkliga betydelsen av Bodströmsamhället. Nu är det upp till oss att avgöra om vi vill leva i det.
Jonas Morian