Turordningsregler gör anställda ofria

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-09-07

Debattörerna: I turordningens Sverige vill ingen vara nyanställd

Zlatan Ibrahimovic fick inte stanna i landslaget. Han var visserligen en fenomenal anfallspelare, fyrfaldigt förärad Guldbollen, vinnaren av den Italienska skytteligan 2009 och värderad till hundratals miljoner kronor. Men han var nyrekryterad, sist in i laget, och när en äldre spelare återvände efter en tids sjukdom var det bara för Zlatan att packa väskan och resa hem.

Det var inte hans ”tur” att spela. – Vi är supernöjda med din insats, förklarade förbundskaptenen lite generat, men du vet hur det är. Ha tålamod, snart går de gamla stötarna i pension. Sedan avlöste de förnedrande VM-nederlagen varandra.

Den stackars förbundskaptenen finns inte på riktigt, förstås. Det går inte till så här i landslaget, eller i klubbarna heller, för den delen. Men den absurda historien skildrar faktiskt vardagen för tiotusentals företagare, som omfattas av turordningsreglerna sist-in-först-ut. De kan bestämma hur många de skall anställa, de kan minska personalstyrkan efter eget omdöme. Men hur laguppställningen skall se ut efter nedskärningen, det får de inte avgöra. Till den smarta och engagerade nyrekryten som man precis har tvingats säga upp får man genererat ursäkta sig. – Du vet ju hur det är. Men håll kontakten! Snart går väl någon i pension.

Så går det till i trygghetsberoende Sverige. Det viktigaste är att den som en gång slagit sig till ro på en arbetsplats får stanna kvar där tills himmelen faller ner. Som ett lugnande knark skall turordningsreglerna rädda oss från en nervös kollaps.

Som alla missbruk har trygghetsnarkomanin konsekvenser. Turordningsreglerna tvingar företag att sparka nyckelmedarbetare med resultatet att de tappar i produktivitet och måste säga upp ännu fler för att klara verksamheten. I slutändan leder trygghetslagarna till ökad arbetslöshet och minskad trygghet för alla.

Dessutom kommer tryggheten för långvariga medarbetare på nyanställdas bekostnad. Deras anställningar garanteras inte ens av hög kompetens och arbetsflit. Måste arbetsgivaren skära ner så får nyrekryterna gå först alldeles oavsett.

Därför vill ingen vara nyanställd i turordningens Sverige. Därför klamrar sig folk fast vid sina anställningar som skeppsbrutna vid ett kantrat skepp, hur illa de än trivs med sina tråkiga arbetsuppgifter och sin ilskna chef. Enligt en undersökning från 2007 vantrivs hela 350 000 svenskar på jobbet. Och systemen som lovade trygghet men resulterade i inlåsning och otrygghetschock är ett viktigt skäl. De har helt enkelt hamnat i ett beroende.

Nyligen berättade Lars Ohly att han vill sänka skatten för elitfotbollsspelare. Det var ett oförtjänt utskrattat förslag. Vägen till elitidrotten är tuff och lång, och det krävs sporrande drivkrafter om fler skall orka hela vägen. Fast det är förstås lika sant om chefer, entreprenörer och andra som vänsterledaren vill straffskatta.

Tumregeln är enkel. Fotbollen är inte så annorlunda allt annat. Fotbollsspelare har samma drivkrafter som alla andra. Och det som skulle vara framgångsrikt på planen är framgångsrikt utanför också.

Lisa Renander, grundare till idéutvecklingsbolaget Xcited AB
Annie Johansson, arbetsmarknadspolitisk talesperson för Centerpartiet