Sverigedemokraternas väljare har redan offrats
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2018-08-21 | Publicerad 2010-08-07
Debattörerna: När politikerna slåss om medelklassen hamnar SD:s väljare utanför
Med sex veckor kvar till valet ser Sverigedemokraterna enligt flera mätningar ut att få över fyra procent. Men vilka är då deras sympatisörer, varför röstar de på Sverigedemokraterna – och har de etablerade partierna någon anledning att ta till sig av deras missnöje?
I boken ”Fult folk” har vi djupintervjuat en rad personer som röstar på Sverigedemokraterna. Deras berättelser ger flera svar på hur riksdagspartierna skulle kunna vinna tillbaka deras förtroende, långsiktigt.
Pseudonymen ”Siv” berättar om känslan av att Sverige håller på att glida isär. Hon är 60 år och känner inte längre igen sitt Helsingborg. Hon ser islam som det stora hotet, säger att muslimerna på sikt kommer att ta över, att svenskarna är de som får ”ge sig”. Det är muslimer – som man anser stå för både terrorism och kvinnoförtryck – man räds, inga andra grupper.
Tydligt är också att SD-anhängare som grupp står svagare än andra väljargrupper. De är fattigare, har lägre utbildning och ser sig som arbetarklass. Politiker ger man inte mycket för. ”De sitter på sina höga hästar”, säger ”Christina”.
”Klas” tycker att alla politiker, sossar som folkpartister, blivit likadana. ”De munhuggs ju inte ens längre” , säger han och hävdar att SD är det enda sanna oppositionspartiet.
Att rösta på Sverigedemokraterna är för många ett sätt att säga nu är det nog. När etablerade partierna tar avstånd från SD uppfattas det som odemokratiskt och orättvist. ”Politikerna hatar dem, men varför gör de det? Det är ju vi som röstat fram dem, vi har valt dem” säger ”Mina”, som själv invandrat till Sverige.
Samtidigt är det få som är riktigt lojala med SD. Enligt forskningen känner inget annat partis väljare så låg identifikation med sitt parti och bland dem vi mött har det snarare handlat om att man vill skicka en signal. Man vill bli lyssnad till och inte bli lämnad i bakvattnet.
Förtidspensionären ”Jonny”, i den gamla varvsstaden Landskrona som ännu inte hämtat sig efter nedläggningen, säger att hans stad ”offrats som dödkött”. Själv har han inte jobbat på flera år, trots att han inte vill något hellre än att få vara med och bidra. Han upplever invandrare som konkurrenter, men arg är han bara på de politiker som själva inte berörs av invandringen. På dem som bor på säkert avstånd i fina Stockholmsförorter.
Årets valrörelse ger ”Jonny ” rätt. Partier från höger till vänster lägger störst möda på att vinna storstädernas medelklassväljare, samtidigt som andra grupper väljs bort. Vi ser att Jan Björklund flirtar med den rädsla som finns inför islam genom att ropa efter slöjförbud, i stället för att försöka öka förståelsen. Klassklyftorna, som drabbar SD:s väljargrupp hårdare än många andra, växer.
Så länge den utvecklingen fortsätter räcker det varken att agna röstfiskespöet med valda delar av Sverigedemokraternas politik eller att i förväg lova blocköverskridande allianser. Det blir brandkårsutryckningar som riskerar att få motsatt effekt: att SD:s politik normaliseras och misstron mot de etablerade partierna stärks.
Linnea Nilsson
Emil Schön