Inför fyradagars arbetsvecka nu

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-05-14

Debattörerna: Vi vill öppna en dörr ut ur ekorrhjulet av ständig konsumtion

”Vi i den rika delen av världen borde ta ut produktivitetsökningarna som sänkt arbetstid i stället för höjd lön”, skriver ­debattörerna om fyradagarsvecka.

”Arbetskraftens flyttbenägen­hetmåste öka så att flexibiliteten optimeras och sysselsättnings­graden höjs?...”.

Är det om människor man talar? Om fullvärdiga medborgare i en demokrati? Det låter inte riktigt så vare sig när moderater eller sossar debatterar arbetsmarknad och pratar om arbetskraft som ”behöver förflyttas” dit jobben för tillfället finns. Var finns visionen om ett mänskligare samhälle i denna bottenfrusna ingenjörsprosa?

Var är tanken på att människor faktiskt kan gå samman – i koopera­tiv, gemenskapsföretag, lokala ­utvecklingsgrupper och ännu icke privatiserade kommunala företag – och forma sina liv bortom ­globalkapitalismens ­konkurrens, utslagning och ständigt stegrade konsumtion? Och vart tog insikten vägen om att arbete är ett avsevärt vidare begrepp än lönearbete och att företagens vinster vore otänkbara utan det oavlönade värde­skapande som hela tiden pågår i samhället?

Penningekonomin ligger i själva verket sist i den värdekedja som utgår från naturens kapital och vars omvandling till löner och vinster kräver socialt kapital i form av tillit och samverkan människor emellan. Vår tids marknadsliberaler påminner om forna tiders marxister i sin enfaldiga tro på att förvärvsarbete skapar allt egentligt värde. I skarp kontrast till denna snäva syn på värdealstring lyfter gröna ekonomer fram att planetens ekosystemtjänster skapar värden som är två till fyra gånger större än summan av samtliga länders BNP.

Såväl naturens kapital som det sociala kapitalet växer långsamt och kan omöjligen hålla jämna steg med den finansiella ekonomins uppskruvade krav på avkastning. Därför får vi finanskriser, sönderstressad natur och social utslagning. Först när vi växlar ner kasinoekonomin till den reella ekonomins långsammare tempo blir en uthållig utveckling möjlig. Att vi i den rika delen av världen börjar ta ut merparten av produktivitetsökningarna som sänkt arbetstid i stället för höjd lön vore en god början. Prylrika men tidsfattiga människor blir sällan lyckligare av att konsumera ännu mer prylar, vilket omfattande internationell lyckoforskning eftertryckligt visat. Att ekonomisk tillväxt i vårt land ändå fortsätter utgöra någon sorts överideologi ter sig därför som en anomali. I omvärlden syns tecken på att tillväxtkulten börjar krackelera. Den brittiska regeringens hållbarhetskommission gav i?fjol ut den uppmärksammade rapporten ”Välfärd utan tillväxt” och nyligen publicerade Österrikes miljöministerium ­rapporten ”Ekonomi bortom tillväxt”.  

Det vore förödande om valrörelsen blir en tävling i vilket av blocken som är bäst på att pumpa upp tillväxten och skapa jobb till varje pris, oavsett huruvida dessa producerar sådant som vi ­behöver och planeten tål. Omsorgen om våra yttersta uppdragsgivare – från utrotningshotade arter till framtida generationer – kommer i så fall tvinga oss som gröna att lösgöra oss ur blockbetongen och peka på en tredje väg mellan röd och blå tillväxt. En väg där mer inte är synonymt med bättre och där rättvisare fördelning av kakan onödiggör att den ständiga tillväxten.

Jobben hör till det som vi vill dela rättvisare på. Årtionden av rationaliseringar har fortlöpande krympt mängden lönearbete i den industrialiserade världen och räcker i dagens Västeuropa till knappt 25 timmar i veckan per person i förvärvsaktiv ålder. Det är dags att vi öppnar ögonen för denna nya verklighet i stället för att krampaktigt hålla fast vid en 40-timmarsvecka som allt färre får del av, medan resten hänvisas till osäkra deltider eller tröstlös vandring i 0-timmarsöknen.

Visst kommer många nya gröna jobb att skapas framöver men en seriöst syftande ekologisk samhällsomställning kommer också avveckla många grå jobb i gamla koldioxidtunga branscher.

Före 10-talets utgång anser vi det fullt realistiskt att införa ­fyradagars arbetsvecka i Sverige. En 32-timmarsvecka hade vi redan i dag haft om vi sedan 1980 tagit ut hälften av produktivitetsökningarna i form av kortare arbetstid.

En fyradagarsvecka skulle minska arbetsresorna med 20 procent och därmed skapa betydande miljövinster. Och äntligen skulle en dörr öppnas ut ur ekorrhjulet av ständigt stegrad produktion och konsumtion.

I den befriade tiden kan människan växa från produktionsfaktor till individ, föreningsliv och kultur slå ut i blom och demokratin få en ny chans.

Rikard Allvin
Valter Mutt

Följ ämnen i artikeln