Militärt bistånd bra affär för talibanerna

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-04-04

Debattören: Ge den afghanska staten större ansvar för sitt land

KABUL. I januari reste jag från Kabul till Prag för en konferens om den internationella militära insatsen i Afghanistan. Majoriteten av deltagarna var representanter från länder med trupp i Afghanistan. Ämnet var Natos krigföring via så kallade Provincial reconstruction teams, PRT:s – strategiskt utplacerade militär­baser med trupp, diplomater och rådgivare med en otrolig massa pengar. Ett slags civil-militär hybrid. Det finns 26 PRT:s i Afghanistan, ledda av 18 nationer.

Ahmadshah Salehi, finansdirektör på hälsoministeriet, var en av få inbjudna afghaner på konferensen. Han var också en av få som möttes av försiktiga applåder, förmodligen för att han kritiserade det PRT-ledda biståndets så kallade­ ”quick impact projects”. De genomförs runtom i Afghanistan och är snabba, enkla insatser med syfte att vinna afghanernas förtroende, deras ”hearts and minds”. Projekten påstås minska riskerna för soldaterna och öka förtroendet för den afghanska staten.

Salehi pekade på motsatsen – att militären i själva verket konkurrerar med den afghanska statens uppgift och skapar merjobb när felaktigheter måste redas ut.

Enligt Salehi har det genom åren dykt upp PRT-finansierade skolor och kliniker på platser där behovet är som minst, och ofta är kvaliteten så dålig att de måste renoveras­ eller byggas om redan efter några år. Mer tragiskt är att det inte finns några långsiktiga planer för hur dessa institutioner ska drivas med utbildad personal, eller underhållas med utrustning, mediciner och reservdelar. Det är helt enkelt snabbprojekt utan någon tanke på framtiden.

Det militära biståndet försätter också internationella och afghan­ska biståndsorganisationer – som verkligen sysslar med långsiktig återuppbyggnad – i en svår situation. Talibanerna har än så länge avstått från att rikta attacker mot sådana långsiktiga projekt, vilket gjort att neutrala biståndsorganisationer, som till exempel Svenska­ Afghanistankommittén med närmare 30 år i Afghanistan, aldrig varit beroende av militärt skydd. Men om den internationella militära insatsen härmar biståndsorganisationernas beteende och när ännu mer militärt bistånd är att vänta, kan de långsiktiga och livsnödvändiga insatserna tvingas läggas ner. Militärt skydd skulle göra vårt arbete omöjligt. Biståndsorganisationerna görs till måltavla.

Kritiken mot det militära biståndet får stöd från aktuell forskning av Andrew Wilder vid Tuft University, Boston, som visar att projekt i Afghanistan som styrts av militära målsättningar spär på konflikterna mellan­ olika etniska grupper i landet och försämrar säkerhetssituationen i flera av landets provinser.

Sveriges modell att skilja på Försvarsmakten och biståndsorganet Sida är helt rätt. Här har man förstått att militärer inte ska syssla med bistånd. Sida står för den civila insatsen och ansvarar för det statsbyggande stödet i Afghanistan. Den svenska truppen används till att övervaka och utbilda afghansk militär och polis. Men i övriga Afghanistan är sådana likheter få eftersom biståndet planeras in i den militära strategin.

Det är i grunden ett feltänk att kanalisera bistånd via militären. Ett konkret exempel är uppfattningen att stabilitet kan skapas genom att bygga vägar. Militärer älskar vägar, kanske för att deras tunga bepansrade fordon behöver dem. Och asfalterade vägar gör det svårare för talibanerna att gräva ner och gömma vägbomber.

Det är inte den färdiga vägen i sig som är problemet. Snarare förspelet och konsekvenserna av det. Eftersom­ det handlar om ”quick impact” finns varken tid eller förståelse för att förankra insatsen i lokalsamhället. Därmed försvinner det naturliga skyddet och risken finns att afghanerna tittar åt ett annat håll när talibanerna placerar ut vägbomber. Entreprenören längst ut i näringskedjan tvingas lösa­ den bristande säkerheten i projekten genom att betala beskyddarpengar till krigsherrar, kriminella och talibaner – som i sin tur vet att så länge vägen inte blir färdigbyggd, finns det pengar att tjäna.

Det hela blir en lukrativ affär för den afghanska regeringens motståndare.

Militärer är krigare och de ska göra vad de är bäst på, att förbättra säkerheten. Låt militären och biståndet fortsätta arbeta åtskilda,­ och ge den afghanska staten och personer som Ahmadshah Salehi ett större ansvar för sitt lands utveckling.

Det är först då vi får bevittna en positiv förändring i Afghanistan och möjliga vägar till fred.

Magnus Forsberg