Alltid någon annans fel

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-02-22

ANAF är förkortningen för regeringen Reinfeldts kommunikationsstrategi

Kanske behövs det nya batterier till regeringens miniräknare? Kanske behövs det anställas fler omvärldsbevakare på regeringskansliet? Trots upprepade ansträngningar att framstå som regeringsdugliga och ansvarstagande så vill det sig inte riktigt för regeringen. Alla minns Fredrik Reinfeldts ”miss” på en sisådär 100 000 jobb som sen inte visade sig finnas. Den gången skyllde Reinfeldt felet på tjänstemännen i regeringskansliet.

Nu har det hänt igen. Sven Otto Littorin lovade så sent som i december att de som utförsäkras från sjukförsäkringen och flyttas över till arbetsförmedlingen skulle få mer i ersättning. Nu visar det sig att de får mindre ersättning. Konfronterad med detta klara statistiska faktum så gör arbetsmarknadsministern som regeringen brukar göra. Han förklarar att det inte stämmer och att det är någon annans fel. I det här fallet Sveriges Radios fel, eftersom dom hade tagit fram siffror som visar att det Littorin sa inte stämmer. Det är alltså Ekots fel att Littorins politik inte fungerar.

På samma sätt som det är finanskrisens fel så fort något i regeringens politik inte visar sig fungera. Visst, finanskrisen påverkar mycket. Det måste vi kunna ha en seriös debatt om. Till exempel kan det ju vara värt att påminna om att alla de försämringar som Reinfeldt infört för pensionärer, sjuka, arbetslösa och föräldralediga gjordes långt innan finanskrisen kom. Det var medveten politik och hade inte någonting att göra med en kris som då inte fanns. Politikens uppgift är dock att bromsa effekterna av den kris vi nu har. Reinfeldt har hela tiden upprepat sitt mantra, troligtvis författat i något slutet rum utan någon som helst kontakt med omvärlden, att Sverige klarar sig så mycket bättre än alla andra länder mitt under brinnande finanskris. Är det så?

I februari kom den så kallade välståndsligan från den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD som visar att Sverige är ett av de länder som klarat sig sämst genom den ekonomiska krisen. Det skulle ju i och för sig också kunna vara Ekots fel, eftersom de även rapporterade om denna nyhet.

Känns det bekant? Alltid någon annans fel om det går dåligt, alltid regeringens förtjänst om det går bra. Även Maud Olofsson har använt sig av denna Schlingmannska variant av verklighetstolkning. När det stormade som värst kring Vattenfall så var det Vattenfalls fel att dom inte hade informerat regeringen om att hela bolaget var satt i pant utifall en olycka skulle ske.

Men regeringen hade visst fått besked långt innan. För att uppfriska minnet: Olofsson sa att pantsättningen av Vattenfall bekräftades först i oktober 2009. I själva verket fick regeringen beskedet nio månader tidigare, allt enligt Aftonbladet som granskat kontakterna mellan bolaget och departementet. Redan i januari i förra året skickade Vattenfalls chefslobbyist en rapport till Maud Olofssons statssekreterare som redogjorde för ansvarsförhållandena.

Hur svarar då Olofsson på denna nya uppgift? Jo, så här: Rapporten var inte ”tillräckligt tydlig”. Trots att förhållandena hade avhandlats i detalj. Den här gången var det alltså de otydliga juristernas fel att Maud Olofsson inte känt till pantsättningen trots att samma jurister upplyst henne om just det. Hänger ni med? I korthet är det enkelt. Regeringens kommunikationsplan kan förkortas till ANAF och består således av fyra ord: Alltid Någon Annans Fel.

Det håller inte. Det vi kan konstatera är att under den borgerliga regeringsperioden har socialbidragen blivit fler, utanförskapet har ökat och antalet arbetslösa har blivit över 100 000 fler. Bara under det senaste året har antalet långtidsarbetslösa ökat med 140 personer varje dag. Det är klara siffror som talar för sig själva.

Det löser man varken med nya batterier till miniräknaren eller nya omvärldsbevakare. Det löser man med en ny politik som sätter jobben främst, som ger människor möjlighet att lära nytt under tider av hög arbetslöshet så att de kan ta de nya jobben när det vänder. En politik som investerar i klimatsmarta lösningar, i bostäder och i infrastruktur, i forskning och i utbildning. Det ger fler företag och nya jobb. Till skillnad från regeringens politik.

Jag vill ha ett samhälle där människan sätts före marknaden. Ett Sverige där vi bryr oss om varandra och där solidariteten människor emellan är själva grundbulten i vårt samhällsbygge. Inte ett samhälle som ställer grupper mot varandra. I dag har vi en regering som för en kall politik mot samhällets svagaste. Det kan vi ändra på den 19 september.

Hans Hoff

Riksdagsledamot (S)

Följ ämnen i artikeln