Nu åker jag och träffar ”Verklighetens folk”

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-11-25

KD-ledaren Göran Hägglund åker ut på köksbordsturné

Senaste halvåret har upprördheten över min användning av begreppet verklighetens folk nått sådana höjder att det är uppenbart att en öm tå har träffats. Hätskheten och aggressiviteten hos alla de som ondgjort sig talar för sig – det finns låsningar i svensk debatt som är till men för det offentliga samtalet.

Varför ska det vara så svårt och smärtsamt för oss politiker och opinionsbildare att erkänna att vår politiskt etablerade verklighet, med alla dess förutfattade meningar och av ideologi färgade sanningar, kanske inte alltid sammanfaller med de angelägenheter människor upplever i sin vardag?

I mitt parti har vi precis som i många andra haft en tendens att vilja styra och ställa istället för att lita till folks eget omdöme och rätt att få vara ifred från onödiga politiska pekpinnar. Vi kristdemokrater har påbörjat en självkritisk process. Självständiga och myndiga familjer och medborgare är förutsättningen för ett fritt och levande civilsamhälle och politikens roll är att stödja, inte styra. Jag tycker att vi politiker måste lära oss att stå ut med att människor gör sina egna livsval inom väldigt vida ramar, även om de inte faller just oss i smaken.

Men hos större delen av Sveriges kulturella och politiska elit är det ett främmande synsätt. Det enkla faktum att jag har använt bilden av människors köksbord för att visa på skillnaden mellan vanligt folks och tyckarelitens perspektiv har upprört övermåttan.

Man kan rycka på axlarna åt det, men jag kommer göra mer än så. I dag går nämligen startskottet för en köksbordsturné genom Sverige. Under de närmaste månaderna kommer jag åka runt i Sverige och sätta mig ned vid människors köksbord och lyssna på vad de har att säga om sin vardag och sina liv.

Jag har rest mycket både som partiledare och socialminister, och det har varit mycket givande. Under de flesta resor träffar man personer i egenskap av representanter för något annat än enbart sig själva. Som företrädare för en skola, en förening, ett yrke, en åldersgrupp och så vidare. Viktiga roller, i vilken man har viktiga erfarenheten att förmedla. Men om människor istället får ta sin utgångspunkt i det privata, vad är det då de vill berätta? Vilka prioriteringar vill man göra om man tittar på världen från sitt köksbordsfönster?

Vi politiker måste hitta nya former för att höra människor direkt, utan att deras uppfattningar filtreras genom framför allt medierna. Därmed inte sagt att partiväsendet eller andra traditionella fora skulle vara förlegade, men man måste alltid fråga sig vad man kan göra mer.

Politik ska vara principfast och värderingsstyrd, men också förankrad i samma verklighet som hos de människor som antas omfattas av den. Annars halkar man förr eller senare snett, som när rödgröna företrädare kräver kvotering av föräldraförsäkringen eller en normkritisk myndighet.

Kanske kommer även jag att få veta att jag har haft fel när jag sätter mig till bords. Att det inte finns någon som helst skillnad mellan vad folk och åsiktseliten tycker.

Kanske visar det sig att människor i allmänhet vill att staten ska öka styrningen av familjelivet. Kanske tycker man kvotering är en bra princip över huvud taget. Kanske får jag veta, som en arg kulturredaktör förklarat för mig, att man gillar Stieg Larssons Lisbeth Salander för genusanalysens skull. Kanske tycker man inte alls att politiker och proffstyckare har en tendens att komma och mästra med onödiga regler och pekpinnar.

Kanske det, men jag tvivlar. I alla händelser är det där det ska sägas: vid köksborden. Och det är där jag vill sätta mig ned och lyssna. Och därifrån ta med mig synpunkterna in i arbetet med kristdemokraternas valmanifest för valet 2010.

Göran Hägglund