Far och flyg – det blev ju en August...

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-11-24

... till en bok som vägrar förenklingar

Hur var det att leva i ett judegetto i väntan på att gasas ihjäl i nazisternas dödsläger? Steve Sem-Sandbergs monumentala roman De fattiga i Lodz är ett omsorgsfullt svar på den frågan, samtidigt som den visar att frågan är fel ställd. En fråga plågade alla i gettot, heter det på ett ställe i romanen: hur länge skulle de tvingas vara kvar här? Och vad hade myndigheterna i beredskap för dem?

Det förmodligen vanligaste problemet med historiska romaner är att de är alltför färgade av den tidshorisont de är skrivna inom. Som andra världskriget: hur skulle en bild av det se ut som inte vore formad av våra efterhandskunskaper – vetskapen att tyskarna skulle förlora, eller att de mördade sex miljoner judar?

I ljuset av Förintelsen är det lätt att tänka sig gettotillvaron som en relativt lycklig lott. Haken är att gettots invånare inte hade en aning om vad som väntade dem. För dem framstod gettot som ett fängelse, ett helvete, något man ville ut ur. Att detta bara var askan, att elden var det som väntade utanför gettot, var något de inte visste. Än. Först skulle de tillverka lite fler tyska uniformer, sedan skulle de gasas ihjäl som alla andra.

De fattiga i Lodz lyckas beskriva en helvetisk historisk situation utan att förenkla den till en individuell hjältesaga eller en trygg bekräftelse av det vi redan visste. I stället växer berättelsen om judarnas öde till en mer svårgripbar bild av gränsen mellan mänsklighet och omänsklighet. Sällan har ett Augustpris varit mer välförtjänt.

Anders Johansson