Gamla får dö ensamma när politikerna sparar
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2012-02-17
Debattören: Datorn räknar ut exakt hur många minuter hemtjänsten får vara hos vårdtagarna
Medan svarta tidningsrubriker skriker om vanvård vid privata äldreboenden som Carema, har det varit knäpptyst om det sönderfall av hemtjänsten som samtidigt pågår. Men nu är den första skandalen här. En man i Lund låg död i flera veckor trots att han var berättigad till hemtjänstbesök två gånger i veckan.
Jag är inte förvånad.
Jag har själv jobbat inom hemtjänsten på kvällstid och sett hur anställningsförhållandena gradvis försämrats. För tre år sedan hade vi fortfarande tid att slå oss ner för en pratstund med de gamla. Ofta var vi den enda mänskliga röst de hörde på hela dagen. Vi hade fortfarande tid att bry oss om våra vårdtagare. Om någon inte öppnade dörren hann vi med att åka dit en gång till. Ringa ett extra samtal, se till att ingen låg och dog utan tillsyn.
Nu har arbetet effektiviserats så att ett datorprogram på minuten räknar ut hur mycket tid vi ska tillbringa hos var och en av vårdtagarna. Det blir ett enda flängande och stressande, in och ut ur bilar, halkandes fram på oupplysta, oskottade trädgårdsstigar för att med andan i halsen rusa in till de gamla, slita av dem stödstrumporna, ge medicin och rusa ut igen.
Om ett larm går rasar schemat ihop. Det finns inte tid för oplanerade olycksfall. Då får några av de ordinarie vårdtagarna strykas från schemat. Häromkvällen fick dessutom en kollega p-bot vid larmutryckning. Han måste nu ur egen ficka betala p-boten av sin låga lön. Våra önskemål om särskilda parkeringstillstånd för hemtjänstbilar har lämnats obeaktade.
Senaste tillskottet är så kallade önskescheman. Namnet låter tjusigt men i själva verket innebär det bara mer kaos, mer administrativt arbete och sämre möjligheter för personalen att planera sin tid.
De som jobbar inom hemtjänsten, mest äldre kvinnor, studerande ungdomar och invandrare från jordens alla hörn, är som gamla tiders pigor. De hörs inte, syns inte, tas bara för givna. De sliter för att ge en god omvårdnad, men många orkar inte med de försämrade arbetsvillkoren utan säger upp sig. Nya ansikten dyker upp, som de allt mer förvirrade gamlingarna knappt hinner lära sig namnen på innan de försvinner igen.
Politiker talar tjusigt om att de vill satsa på äldrevården, samtidigt som de rycker mattan under fötterna på vårdpersonalen. Om tjugo år kommer vi att ha 2,3 miljoner äldrepensionärer i Sverige. Vem ska ta hand om alla dessa människor? Är det någon som har tänkt på det eller förutsätter man att vårdpersonalen ska klara av att göra ett kvalitativt jobb av ren välvilja?
Det här berör oss alla. De allra flesta gamla människor bor kvar i sina egna hem och vårdas av personal från hemtjänsten. Vi blir alla gamla eller har gamla föräldrar eller mor- och farföräldrar som behöver vård i hemmet.
Om man inte förbättrar villkoren för vårdpersonalen riskerar allt fler gamlingar att ligga ensamma hemma och dö i sina sängar utan någon som helst tillsyn.
Är det ett sådant samhälle vi vill leva och dö i?
Suzanne Gottfarb