2012 kan S vända trenden - men Juholt måste bort
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2011-12-27
Jonas Morian: Skarpa jobbalternativ kan utmana Reinfeldt men Juholt är ingen statsministerkandidat
I början av 2011 låg socialdemokraterna på omkring 29 procent i opinionsmätningarna. Man hade genomlidit två valförluster och stod inför att avpollettera en svag partiledare som med S-mått fått sitta rekordkort tid. En ljusning fanns dock i sikte: snart skulle partiet samlas till extrakongress, en ny partiordförande väljas och Socialdemokraterna åter ta greppet om debatten.
När Håkan Juholt valdes var självförtroendet högt inom partiet. Äntligen hade man åter en ledare som såg ut och lät som en riktig sosse. Bland väljarna väcktes på nytt nyfikenheten för S, vilket märktes på opinionssiffrorna. Under april steg stödet till 33 procent.
Men snart kom det orosmoln på himlen. Redan i sitt kongresstal bjöd Juholt in LO, TCO och Saco till förhandlingar om pensionerna. Och på första maj hävdade han att samtal fördes med de fackliga centralorganisationerna. Detta visade sig inte stämma. TCO och Saco gjorde klart att de inte tänkte föra några pensionssamtal med ett enskilt oppositionsparti.
Under våren följde sedan en rad motstridiga besked om svenskt militärt deltagande i Libyen. Och i samband med Almedalsveckan på sommaren slirade Juholt om såväl lönedumpning i hotell- och restaurangbranschen som barnfattigdom. Bland journalister, politiknördar och socialdemokratiska partimedlemmar började det tisslas och tasslas. Hade den nye partiledaren verkligen koll? Kunde hans omvittnande yvighet, som setts som en charmig tillgång, dölja ett väl generöst förhållningssätt till fakta?
Under hösten ramlade kriserna på i strid ström: Storbråk i riksdagsgruppen om budgeten och Juholts vägran att delta i partiledardebatt i SVT eftersom han skulle ha ”tvingats stå på samma sida som Sverigedemokraterna”, därefter Aftonbladets avslöjande om de dubbla bostadsersättningarna partiledaren hade fått från riksdagen.
Resultatet syntes direkt: Juholts förtroendekapital störtdök och opinionssiffrorna likaså, flera mätningar placerade S på rekordlåga 25 procent. Framträdande socialdemokrater uttalade sig vacklande om sitt stöd för partiledaren. Många undrade om botten var nådd.
När det hårt pressade socialdemokratiska partiet i december samlades till förtroenderåd, lyckades man ändå sluta leden och presentera välkomna politiska besked. Bland annat ville S ha långsiktiga mål för sysselsättningen och antal arbetade timmar, samt mål för statliga infrastrukturinvesteringar. Det här är politiska områden där socialdemokraterna traditionellt har trovärdighet och alliansregeringen framstår som svag.
När Sifo nyligen undersökte vilka väljarna hade störst förtroende för i avgörande politiska frågor som ekonomi, sysselsättning, regeringsduglighet och att trygga välfärden, fick Socialdemokraterna se sig slagna i alla grenar. På dessa områden måste därför partiet återta initiativet och återvinna väljarnas förtroende.
Trots pratet om att det är 1000 dagar kvar till valet är i realiteten tiden betydligt kortare för att komma upp på banan igen. Jag tror att socialdemokratin under våren måste formulera skarpa förslag för att exempelvis stötta tjänstesektorn och underlätta framväxandet av nya arbetstillfällen. Det vore vidare välkommet med tankar om ökad arbetskraftsinvandring och en satsning på kunskaps- och kompetenslyft inom vården och omsorgen. Sedan borde S i Sverige ta lärdom av våra danska partivänners satsning på så kallad flexicurity, för ökad flexibilitet och trygghet på arbetsmarknaden.
Frågan återstår dock om detta räcker. Även om den socialdemokratiska politiken kan få en nytändning så är det högst osäkert om väljarna på valdagen 2014 kommer att förknippa Socialdemokraterna med något annat än Håkan Juholt. Själv tror jag att partiet måste få en ny ledare och statsministerkandidat för att på allvar utmana alliansen om regeringsmakten.
Jonas Morian