Värnskatten är inget annat än avundsjuka
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2011-12-14
Skattebetalarnas förening: Avskaffa den populistiska straffskatten på utbildning och ansträngning
Jag deltog nyligen i ett seminarium om skatter. I panelen satt också en ledande miljöpartist, en moderat, en socialdemokrat och en hyggligt känd industriman.
Ganska snart uppstår konsensus om två frågor: att arvsskatten och förmögenhetsskatten avskaffats är bra, och att avskaffad värnskatt inte är en prioriterad reform – det vore nämligen väldigt ”orättvist”. Två av partierna vill i stället skruva upp marginalskatterna ytterligare, med tyst medgivande från industrimannen.
Visst är detta en märklig inställning i ett land som i decennier har styrts av arbetarrörelsen och sedan några år i stället styrs av en borgerlig regering med ”arbetslinjen” som ledstjärna? Den ungdom som föds rik på Östermalm slipper skatt på sin förmögenhet och betalar 30 procent på sin kapitalinkomst. Den ungdom som föds i Tensta med läshuvud som enda startkapital och som pluggar till civilingenjör eller läkare betalar i stället nästan 60 procent på sina inkomster över 47 000 i månaden. Nej, jag hårdrar inte – detta är exakt vad det är frågan om.
Den verkliga rikedomen härrör i Sverige i huvudsak från kapital. Nästa gång du ser en Bentley på Strandvägen eller ett stort hus på Djursholm kan du vara ganska säker på att pengarna inte kommer från höga löneinkomster. De allra rikaste har länge sluppit förmögenhetsskatt – redan socialdemokratin insåg att de helt skulle flytta ut sitt kapital annars. Detta orimliga undantag togs bort av alliansregeringen – förmögenhetsskatten avskaffades helt.
Och missförstå mig inte. Det är bra att människor kan ärva pengar eller bli förmögna på olika sätt – och att avskaffa förmögenhetsskatten och arvsskatten var bra och nödvändiga reformer. Problemet är att vägen till förmögenhet via arbete i stort sett är stängd.
Den typiske värnskattebetalaren är inte en bankdirektör med jättebonus. Här återfinns förvisso framgångsrika men ändå vanliga yrkesgrupper som läkare, ingenjörer, ekonomer, rektorer, mellanchefer i staten och småföretagare. De kör typiskt inte Bentley och bor inte på Djursholm eller Strandvägen. Men de bor bra, äter gott och kör en bra bil. De är kort sagt som vilka som helst – bara med något mer karriärframgång och något högre lön. Och här ligger nog pudelns kärna.
I Jantelagens Sverige, med anor från det gamla brukssamhället, är det lättare att acceptera att Bentleyägaren med privatchaufför får skattesänkningar än att klassens plugghäst eller grannen som vågade satsa på företag får det.
De som betalar värnskatt är som folk är mest – bara lite flitigare och duktigare. Och det sätter i gång den stora heliga svenska avundsjukan.
För några andra skäl att behålla värnskatten finns nämligen inte. Det råder i princip konsensus bland ekonomer om att det är en så skadlig skatt att staten faktiskt förlorar pengar på den. Det är en straffskatt på utbildning och ansträngning som dessutom har större samhällsekonomiska skadeverkningar än bara på statskassan.
Motståndet mot att avskaffa värnskatten är ganska mycket en ohelig allians av vänsterpolitiker som försöker vinna röster på människors avund, av fega borgerliga politiker som ängsligt sätter upp det blöta fingret i luften och av vissa riktigt rika människor som kan kosta på sig att hålla sig med åsikter, som för tillfället är chic bland människor som inte är beroende av arbetsinkomster.
I väntan på att denna oheliga allians ska upplösas får svenska akademiker, högre tjänstemän och småföretagare finna sig i att betala högre marginalskatter än tyska börsbolagsdirektörer eller brittiska finansmän. Och får därmed aldrig chansen att själva bygga upp ett rejält sparande, än mindre en förmögenhet. Särskilt snyggt är det inte – knappast rättvist heller.
Robert Gidehag