Sjöstedt omöjlig ny vänsterledare
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2011-08-24
Magnus Utvik: Ska han ta över måste han bryta med sitt kommunistiska förflutna
När nyheten spreds om Lars Ohlys avgång som vänsterledare hade jag precis avslutat arbetet med boken ”Med Stalin som Gud”. Den handlar om mina tonår i den kommunistiska sekten KPS och tvingade mig att dyka djupt ner i den svenska kommunismens historia. Det är en skrämmande revy över dogmatism, fundamentalism, revolutionsromantik och stöd till enpartidiktaturer över hela världen: Stalins Sovjetunionen, Maos Kina, Mengistus Etiopien, Hoxhas Albanien, Honeckers DDR, för att bara nämna några.
Alla kommunistpartier på 70-talet stödde ett eller flera av dessa länder. Men bara ett parti lyckades med bedriften att någon gång under sin historia stödja alla. Det svenska kommunistpartiet som bildades 1921 och först gick under namnet SKP, efter 1967 VPK och som nu är Lars Ohlys Vänsterparti.
Ett år innan jag anslöt mig till KPS, var jag medlem i VPK:s ungdomsförbund, Kommunistisk ungdom, KU. Samma ungdomsförbund har skolat partiordföranden Ohly och Jonas Sjöstedt, hans främste utmanare om partiledareposten.
Precis som jag ingick de i en tradition där försvaret av kommunistdiktaturer var den röda tråden. Alla medlemmar lärde sig att argumentera för Sovjet och dess vasallstater och bortförklara enpartivälde, fattigdom, homofobi, tortyr och psykiatriskt förtryck.
1980 var situationen i Polen explosiv. I flera månader hade arbetare strejkat och demonstrerat för högre löner, mot byråkrati och korruption. Tendenser till en liknande utveckling fanns i flera östeuropeiska länder. Oron i VPK och KU var påtaglig. Man stödde strejkerna som ett led i att utveckla och fördjupa den socialistiska demokratin men kunde man stödja oppositionen fullt ut och komma på kollisionskurs med Moskva? Efter flera veckors grubblande slog KU:s förbundsstyrelse fast den politiska linjen i sin tidning Unga gardet. Kritik mot de socialistiska staterna skulle föras fram ”kamratligt”:
”Vi känner en djupt rotad solidaritet med de länder som bygger eller utvecklar socialismen. Dessa länder har enligt vår historieuppfattning kommit längre i den historiska utvecklingskedjan mot det klasslösa samhället än vad vårt samhälle kommit /.../ Våra synpunkter och vår kritik framförs kamratligt direkt till våra broderförbund. Vi upptar inte förbindelser med grupper eller individer som är i opposition.”
Några år senare, i ett inlägg i interntidningen, slog Lars Ohly fast de svenska ungkommunisternas ståndpunkt om demokratin under socialismen:
”Inskränkningar i de demokratiska fri och rättigheterna kan användas i arbetarklassens intresse ”.
Det har gått 20 år sedan kommunismen föll. En tid som borde lett till eftertanke och självkritik hos både Ohly och Sjöstedt. Men den kan man titta i månen efter. Självbiografin: ”Mitt politiska liv i kommunistdiktaturernas tjänst”, har inte blivit skriven. Ohlys och Sjöstedts taktik har i stället varit att försöka mörka historien, alternativt leda in samtalet på någon orättvisa i det kapitalistiska samhället. Inget kan vara mer omarxistiskt.
Bara genom en offentlig diskussion om sitt förflutna och ett öppet avståndstagande från odemokratiska ståndpunkter, har man en chans att inte hamna på den historiens skräphög där kommunister i alla tider velat placera kapitalismen.
Ohly avgår nu som partiledare. Men inte på grund av sitt förflutna (som onekligen varit en belastning för Vänsterpartiet), utan för att han vet att han skulle förlora striden om partiledarposten.
Jonas Sjöstedt tänker däremot höja den röda fanan. Ändå tiger han som muren om sin tid som lärjunge och senare lärare i den svåra konsten att förvara kommunistiska diktaturer.
Vänsterpartiet och dess medlemmar måste nu visa att uppgörelsen med öststatskommunismen också berör partiets ledning. Detta gör Jonas Sjöstedt omöjlig som partiledare.
Magnus Utvik