Hög tid att lämna över nu, Lars Ohly
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2011-07-05
Anna-Klara Bratt: Partiledaren står i vägen för en modern vänsterrörelse
I dag är det Vänsterpartiets dag under politikervecken i Almedalen. Som alla andra partier har de filat på ett utspel om hur Sverige skulle kunna styras annorlunda och ingångarna är otaliga: socialförsäkringarna, arbetsmarknadspolitiken, skatterna, den offentliga sektorn, vården... De som har förlorat på alliansregeringens politik är många och vet mycket väl vilka de är.
Med ett socialdemokratiskt parti som hittills gått har gått med på alla alliansens jobbskatteavdrag, har Vänsterpartiet i princip spelat för öppet mål i snart fem år. Och de missade chanserna är många.
Det beror inte så mycket på Vänsterpartiets politik som på hur den har kommit att uppfattas under Lars Ohly.
Tillsättningen av Lars Ohly 2004 var lika given som märklig. Redan innan han valdes hade han hamnat i en återvändsgränd med sina utspel om kommunismen. Med Gudrun Schymans avgång kom tillsättningen av Ohly, som varit framgångsrik partisekreterare under Schyman-tiden, att framstå som en olycklig och bitter skilsmässa. Att Ohly blivit kvar i toppen har sedan dess signalerat en ovilja att gå vidare.
När valresultatet hösten 2010 lade sig som en våt filt över Sverige var vi flera som trodde att Lars Ohly nu hade fått, och förverkat, sin chans. Men tvärtom deklarerade han sin avsikt att sitta kvar. Att han därmed fick Jonas Sjöstedt, som visat intresse för uppdraget, att dra sig tillbaka fick det hela att framstå som en riktig maktstrategi.
När Schyman avgick skakades Vänsterpartiet i grunden. I princip kan man säga att partiet sprack i tre delar: Feministiskt initiativ, Vägval vänster och de som stannade kvar. Av dessa tre är det i dag endast Vänsterpartiet som finns representerade i riksdagen. Alldeles oavsett det förflutna – sprickor och trätor – innebär det ett ansvar att axla.
Inte bara gentemot de väljare som lagt sin röst på partiet utan framför allt gentemot de grupper man säger sig vilja företräda.
Mot bakgrund av det politiska läget i Sverige och Europa, med ökande klyftor, vacklande sociala system och en seglivad radikalkonservativ höger, borde Lars Ohly lämna över partiledarskapet, om inte av andra skäl så för att han står i vägen för den egna politiken.
Hans utspel riskerar att falla platta till marken även om de är aldrig så progressiva, den pågående framtidskommissionen riskerar att fastna på vägen och hur många nya förmågor partiet misslyckats med att attrahera kommer ingen att få veta.
Framförallt behövs det, både lokalt och globalt, en modern och internationell vänster.
Ett nytt och delat partiledarskap med en öppen och demokratisk tillsättningsprocess skulle öppna för en sådan kraft, både i Sverige och i EU. Att dela ledarskapet skulle, vid sidan av de jämställdhetspolitiska skälen, signalera en bredare och mer inkluderande hållning gentemot stora grupper som i dag inte känner sig företrädda i Sveriges riksdag.
Att det dessutom finns flera villiga, kunniga och erfarna kandidater i partiet gör att det i princip inte finns några skäl för Lars Ohly att sitta kvar – annat än att bibehålla banden till ett olyckligt förflutet?
Josefin Brink och Jonas Sjöstedt är de uppenbara kandidaterna för oss som inte följer de dagliga rutinerna på partikansliet. I en demokratisk och öppen process är det naturligtvis en fråga för de egna partimedlemmarna. Men icke desto mindre får det konsekvenser för många i Sverige. Och det borde även Lars Ohly förstå.
Anna-Klara Bratt